Fundersam

Nu måste jag bara få skriva av mig lite.

Jag arbetar mestadels med barn och ungdom. Sedan är jag satt att i en av "storförsamlingens" kyrkor ha gudstjänst. Det har nog tidigare varit en egen församling men är inte det längre utan ingår i själva Vimmerby stads församling (nej jag har inte gjort en slarvig särskrivning).
Titt som tätt blir jag kallad till kyrkorådet och då skall det handla lite om denna del av församlingen, känns lite som att det görs för att det är ett måste.
Så är det då också som om jag skall ha en hel liten verksamhetsplan för den delen av församlingen. Vad jag vet är jag inte satt att arbeta med det.
Dessutom finns det ingen liten arbetsgrupp som jobbar med denna del av församlingen.

Jag är inte en präst som är gift med kyrkan och vänsterprasslar med min man. Om ni förstår vad jag menar. Jag är inte beredd att offra fritid för att få det att gå ihop.

Jag är engagerad i ungdomar, men jag är inte en sådan som tar fredagskvällarna till att hålla församlingshemmet öppet för ungdomarna.

Jag har mitt yrke så som alla andra har sitt yrke, sitt jobb. ja för mig är det ett arbete inte en livsstil.
Detta är inte helt vanligt. Ofta är det för präster en livsstil, man är liksom präst jämt. Det är jag med men allt jag gör handlar inte om kyrkan. Jag lever inte hela mitt liv inom kyrkan.

Så ibland tänker jag, vilket jag gör ikväll. Skall jag göra detta? Borde jag ha ett annat jobb?
Jag är ju delvis väldigt bra på mitt jobb.
Men jag brister i att jag skiljer så på jobb och min fritid. Fast jag tycker att det måste man kunna göra även om man är präst. Man skall inte behöva ha det som livsstil.
För här kommer mitt lilla samvete in också. Borde jag kanske ändå slita ännu mer, borde jag bli den som ägnar all tid åt mitt arbete och är överallt och gör allt överallt.
Starta grejer driva saker, komma med tokiga idéer och driva igenom dem?

Nej, jag skall nog inte det för jag är inte sådan, jag kan gärna haka på en bra idé och hjälpa till. Men nej, jag är en privat person.
Jag gillar mitt hem och att vara hemma, för mig är det ofta nog att bara umgås med min man.
Nja, nej fast jo. Jag behöver ingen stor umgängeskrets med en massa middagar på helgerna.

Sedan skulle jag aldrig vilja vara utan Helena och flera andra vänner! Absolut inte. Men jag är lite av en ensamvarg så är det också.

Nåja, jag skall prata med min chef och höra vad hon säger. Jag har ingen lust att driva verksamheten ensam i den delen av församlingen så det så!

Oavsett om ni förstått vad jag gaggat om eller ej så har jag fått skriva av mig!

Kram