"Jag skulle aldrig ljuga för dig"

 

Behagligt obehaglig – passande omdöme måste jag säga.

Tänkte när denna bok valdes att jag helst hade sluppit läsa en bok av en svensk författare till. Jag läser i princip inte böcker av svenska författare.

Därav är det kanske som jag blev glatt överraskad., jag hade svårt bitvis att lägga ifrån mig boken.

Författaren till boken är:

Moa Herngren, född 1969, är en svensk journalist och författare. Hon är yngre syster till Felix Herngren och Måns Herngren.

Boken heter ”Jag skulle ALDRIG ljuga för dig”

Den utspelar sig i nutida/ja NU skulle jag egentligen vilja skriva. Den känns obehagligt verklighetsbaserad, handlar om en familj på fem. Mannen och kvinnan i familjen jobbar båda på en och samma firma och inom psykoterapi. Kvinnan Cecilia som parterapeft, mannen Josef försöker göra karriär och ge ut en bok. Men han känner sig mest missuppfattad. De har tre barn, Ivar, Molly och kan nu inte komma på vad den tredje heter den äldsta killen. Han som lever sitt liv framför datorn med sin "riktiga" familj som han uttrycker det.

Cecilia och Josef har växt upp i familjer som skiljer sig en hel del från varandra. De försöker på alla sett vara den lyckade familjen.

Hade den varit sämre skriven hade jag kanske tyckt att det var lite löjligt att en bok som handlar om personer som jobbar med terapi har en komplicerad familjesituation. Där man tycks nästan helt blinda för sina egna problem eller väljer att blunda för dem.
Cecilia som är den man i första hand får följa lever ett skav som det står. Hon har svårt att låta sig älskas och att älska, hon känner sig ofta kvävd i situationer av närhet. Jag provoceras lite av hennes tankar kring mat, eller kanske skall jag säga att jag finner att de är märkliga. Cecilia har ett märkligt förhållningsett till det mesta i livet. Ibland får jag en känsla av att hon väljer att exempelvis stanna kvar i känslan av utanförskap.
Hon har också en märklig syn till sitt arbete. Jag får en känsla när jag läser att allt eskalerar någonting är på väg att ske.

Vad skall man sedan skriva? För att inte avslöja för mycket och för att inte avskräcka någon från att läsa denna bok?

Moa Herngren hoppar inte över något, boken är magstark, brutalt ärlig, rakt upp och ned och allt som händer skulle i princip kunna hända.

Mycket av det händer nog också tyvärr dagligen, ja just NU, kanske inte inom en och samma familj men… När jag läste tänkte jag ibland att detta händer varje dag i Sverige. 

Vilket också gav mig lite ont i magen.

Det är många olika människoöden som man i denna bok får möta, vissa beskrivs på ett mer utförligt sett medans andra bara glimtar förbi utan att det för den delen slarvas med deras karaktärer.

Allting känns inte riktigt som om det går ihop, kan en människa vara så som Cecilia? Jag befarar att svaret är ett rungande JA!

Jag ger boken 4-4,5 av 5 möjliga poäng.