onsdag 29 maj 2013

Förbjudna tankar...

Inspirerad av Astas inlägg skriver jag ett eget inlägg på samma tema.

Jag kan ibland säga till de som känner mig bäst, vad ful han eller hon va/är. De brukar då ibland protestera hejvillt. Sedan när vi pratar om det tja då kan det ju hända att de inte heller tycker att personen ifråga ser särskilt bra ut.

Sedan skulle jag ju aldrig få för mig att säga till någon att den är ful, inte heller skulle jag säga rakt ut till en mamma att hon har ett fult barn. Även om jag som asta faktiskt tycker att det finns barn som faktiskt hamnar under kategorin fula.
Personligeheter kan självklart göra att en människa är vacker och att utseendet glöms bort.

Något jag däremot finner lite märkligt är hur det är nästan okej att säga om en människa att man inte tycker om den, eller att man tycker att de inte ser kloka ut i den nya frisyren eller vad det nu kan vara.

Men jag är ju en sådan där konstig människa som rakt ut i ett samtal kan säga; Usch katter, jag gillar inte katter, tycker katter är lite äckliga

  Sedan kan jag ju inte påstå att det är helt lätt att motstå dessa sötnosar som jag hittade på nätet...

Uttrycker jag dessa tankar bland kattmänniskor, vilket jag ärligt har gjort. Så ser man inte särskilt vänligt på mig. Vore de inte så uppfostrade skulle jag nog kunnat få höra ett och annat.

 Det här har jag också svårt för, när husdjuren blir till människor. När de nästan inte får vara djur.

Självklart är en katt eller en hund ett fantastiskt sällskap, de kan ha rent terapeutisk funktion, de lyssnar, kryper nära när matte eller husse mår dåligt, visar sympati, blir glada när man är glad. Jag tror att ett husdjur kan göra att man klarar vardagen, ja livet.
De har rika personligheter och självklart kan man föra "samtal" med sin hund eller katt.

Men de är djur, de skall inte sitta vid matbordet och ha en egen tallrik. Jag tycker helt enkelt inte det!

Asta tog också upp saker som hon ibland känner att hon skulle vilja göra som inte kanske är helt ok.

På mig kliar det alltid i fingrarna när jag ser en brevbärares cyckel utanför en trappuppgång. Jag skulle så gärna vilja ta hans/hennes post.


Sedan är vi tyvärr tillbaka till djur Jag är så rädd att benet skall fara ut och jag skall sparka på en hund som denna. Skulle självklart aldrig sparka på en hund. (om den inte attackerade kankse) Men jag får liksom koncentrera mig, blir lite orolig snarare när jag ser en sådan liten. Tänk om jag skulle råka sparka på den, så hemskt det vore. Inte hehe en sådan skulle jag vilja sparka inte alls!
Men tänk om jag inte ser den.
Varför jag nu skulle gå runt och vifta med benen och sparka i luften bara sådär...


Hoppas ni fortfarande tycker om mig.

2 kommentarer:

  1. Rara Ulrika - visst tycker jag fortfarande om dig!! *ler* Och du som följt mig känner ju redan till min "stora synd": att jag uttryckt att jag inte tycker om djur.. Och fått försvara mig med näbbar och klor...

    Hoppas du har en fin vecka!

    Kramar

    SvaraRadera
  2. Haha, du e för rolig =))
    Jo jag håller med om djur, är INTE en kattmänniska men en hundmänniska men dom är DJUR, inte människor.
    Ha en skön kväll !!

    SvaraRadera