onsdag 13 november 2013

Ett liv att summera

Imorgon skall jag för första gången själv begrava en av alla de ensamma människor som finns i vårdat land.
Personen har inte alltid varit ensam, alltså utan vänner och familj. Men!
Familjen har varit liten liten. Ingen egen att leva tillsammans med, inga barn, inga syskonbarn.
Och nu 93år gammal, finns nästan ingen kvar.

Det blir jag, kantorn, vaktmästaren, begravningsentreprenören, vi är där i arbetet. Inte ofrivilligt men ändå.
Sedan är det en godman/vän, två från äldreboendet och kanske en vän. De finns några kvar av vännerna men de är också gamla.

Känns extra viktigt att begravningen blir bra, självklart är jag mån om varje begravning men det känns lite extra med någon som levt stora delar av livet ensam.

Men det känns bra än så länge




Bild lånad från weheartit

Kram

2 kommentarer:

  1. Så sorgligt för den gamle att det inte finns några kvar.
    Att vid så hög ålder behöva somna in ensam o begravas ensam.
    Ni gör det säkert till nåt fint för denna person.
    kram.

    SvaraRadera
  2. Sorgligt. Men jag är helt övertygad om att det blir fint. Och att även denna människa lämnat ärr i världen efter sig..

    Kramar

    SvaraRadera