Sidor

torsdag 13 februari 2014

Bråda dagar snurriga dagar

Var hos läkaren i tisdags (yngre snygg man i min ålder) och han var övertygad att inget är fel på mig. Jag är mindre säker på den saken :-)
Ja inget allvarligt fel alltså! Jag litar till att han kan sin sak, han verkade kompetent.

Men när jag blir stressad blir jag snurrig och är jag dessutom trött tappar jag ord. Så denna vecka har jag glömt saker, försökt säga ett ord men ur min mun har det kommit ett annat..
Nåja.

Denna vecka har jag fått ta över lite av chefens sysslor då hon hux flux kom på att hon ju skulle på kurs...

Men vet ni jag är LEDIG i helgen. Så fantastiskt skönt det skall bli. För jag tänker må bra denna helg!

Sedan skall jag erkänna att flickan som jag är bekant med som har Leukemi tar en hel del tankekraft. Men hon svarar bra på behandlingen hitintills. Hon har en stark mamma som uppdaterar oss.
Tänk så märkligt det är att det ofta är de/vi som är "utanför" den innersta kretsen som inte riktigt kanske borde behöva bearbeta, känna rädsla osv som gör det.
Men det klart, vi bryr oss om denna flicka och hennes familj, vi får inte samma information (självklart inte), vi har inte läkare, kuratorer med flera att prata med.
Ofta tror jag också att man tänker, jag borde inte känna såhär, så man erkänner inte riktigt för andra utan man tänker och känner för sig själv.

Jag tänker på ett särskilt tillfälle när det blev så tydligt för mig. Jag har varit volontär ett år och då bodde vi fyra ungdomar i ett hus. Jag kom lite extra nära en av dem. Det var året efter gymnasiet. Så tog det slut i maj och vi försvann åt olika håll. Vi båda började på varsin folkhögskola och hade inte jättemycket kontakt.
Så pratas vi vid i telefon året efter tror jag det var och jag får reda på att hans mamma dött. För ett år sedan!
Jag fick en chock, jag blev lite arg och ledsen över att han inte förstått att jag gärna funnits där för honom. Han hade bearbetat detta och sörjt.
Något fick mig att inte brista ut i gråt att inte lägga min chock, min ilska min sorg i hans knä. Han hade kommit så mycket längre. Men för mig var det helt nytt. En av mina närmaste vänner hade förlorat sin mamma. Jag visste att hon varit sjuk.
När vi lagt på grät jag.

Idag hade jag kanske vid ett senare tillfälle talat om att jag blev chockad och lite ledsen.

Många har berättat för mig om hur de som "egentligen sörjer"/de närmast anhöriga fått trösta de som kommit på besök till dem.
Man har absolut ha rätt att sörja oavsett om man är den som är närmast anhörig SJÄLVKLART.
Jag tycker ibland att vissa familjer inte låter andra sörja, fast det kan hända om en bästa vän osv.
Däremot kanske jag behöver tänka mig för vart jag ventilerar min sorg.
Jag kan absolut sörja med någon annan, gråta tillsammans över dennes, dotter, man, syster osv
Men jag kanske inte skall ge dem som sörjer en tyngre börda än de redan har.

Oj oj så djup jag blev idag då.
Hade tänkt bjuda på en fin bild jag tog igår men det får bli imorgon.

Kram

6 kommentarer:

  1. Det är inte lätt med sorg. När jag hade det som värst fanns INGEN mer än den absolut närmaste fam.
    I efterhand så sa dom att dom "ville inte störa.." men det är då man behöver det mest.
    Dina symptom påminner om mina som jag haf sen utbrändheten, varje dag är en kamp för att få orden rätt. Ibl kan det ta timmar innan jag kommer på rätt ord o då får jag gå in i bloggen t ex o ändra.
    Ha en bra dag !!

    SvaraRadera
  2. Ja du, jag håller med Blondie här ovanför - jag kan också känna igen mig i dina symptom.. Av precis samma anledning som hon. Så var försiktig.

    Det där med sorg kan vara svårt. Jag är uppvuxen i ett katolskt hem och de ritualer som finns vid dödsbud och annan sorg är ett stort stöd för mig även om jag inte längre är troende. Jag är inte rädd för andra människors sorg. Jag "stör" när någon förlorar sin närmaste - jag kommer med mat, böcker, klappar kinder, städar åt dem, skrattar med dem. Men jag gråter också helt öppet. Även om det "bara" var en kompis mamma. Men jag kanske är annorlunda? Vad jag aktar mig för att att "lägga min sorg i knät" på andra som också behöver sörja - om det inte faller dem rätt att gråta ihop med mig.

    Kramar

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Ah, min otydlighet har lämnat spår igen!
    Jag menar att man precis som du skriver Ergo absolut skall vara där mitt i det jobbiga tillsammans med den som har sorg eller en tuff tid!
    Att man skall "störa" som du skriver.
    Det är inte farligt med sorg!
    Tyvärr verkar det som att det blir så som du beskriver Blondie, att ingen vågar alls, tar omvägar på stan. Eller så känner man inte av om man kan gråta tillsammans utan är den som låter den "sörjande" trösta. Nu har ju ingen ensamrätt på sorg!
    Men det "katolska sättet" är väl att föredra i alla lägen

    SvaraRadera
  5. Jag har sörjt lite för ofta i mitt liv tyvärr, och varje gång har det känts som om jag velat vara ifred med sorgen. När någon kommit och gråtit så att säga med mig, så har det ofta känts som om jag varit tvungen att lägga min egen bearbetning åt sidan för att ta hand om dem. Det har inte direkt varit till hjälp för mig. Så jag förstår att du funderar över detta, för det är en väldigt individuell reaktion för alla. Jag hade förmodligen sett dig som otroligt jobbig om du blivit upprörd eftersom de inte blev informerad om din väns död.

    Så jag håller med de övriga, det bästa är väl bara att fråga den som sörjer vad den behöver och sedan försöka göra så gott man kan. Och blir det fel, så blir det fel. Uppsåtet är ju gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är lite så jag tänker för jag vet dem som du som helst är ifred. Men ja det är bara att fråga!

      Radera