Psykisk hälsa hos unga vuxna

Jag önskar jag nu kunde presentera ett alldeles fantastiskt insiktsfullt inlägg kring psykiatri och neuropsykriatriska funktionshinder. Då särskilt med tanke på unga vuxna.

Jag har försökt länge, jag har tänkt länge, jag har skrivit några utkast

För jag är orolig, jag är lite arg, jag har tankar och jag tycker en hel del.

Jag har träffat människor som vänt sig till mig i min proffession då de känt sig uppgivna kring sin siutuation.
Har paratat med vänner och bekanta som har nära anhöriga med funktionsnedsättning och psykologiska problem.

Vissa har varit medvetna om sin diagnos under stora delar av livet, den har blivit en del av dem precis som någons intresse för tåg är en del av dem. (missförstå mig rätt)
De har fått hjälp att förstå hur de fungerar i en omvärld som inte fungerar optimalt för dem. Även om uppväxten inte varit lätt har de ändå funnit något som oftast fungerar.

Andra har inte haft samma uppväxt, de har bara förstått eller anat att de inte passar in, varit bråkstakar. Minns en uppväxt av ständiga utbrott, av utanförskap och oförståelse. Jag tänker inte säga att de har haft föräldrar som varit mindre bra, som inte förstått, som inte orkat. Vissa har haft föräldrar som inte räckt till det tror jag i och för sig också. Ytterligare andra kanske kämpat hårt för och med sina barn men inget har hjälpt.
Dessa har kanske inte levt med någon diagnos, något som kanske kan hjälpa till med förståelsen varför världen är så konstig, varför man inte klarar av att leva i den så som andra klarar det.

Oavsett är min upplevelse att det finns så stora brister, att ingen ritkigt verkar veta något, att man behandlar människor godtyckligt. Men det stämmer ju inte. Jag tror det finns god kunskap! Jag vet att det forskas, att det finns boenden som fungerar, att det finns kunskap som används på ett tillfredsställande sett.
 Men hur används kunskapen? Varför används den inte? Hur kan man klumpa ihop olika funktionshinder som skiljer sig så mycket åt att de är som natt och dag och behandla utifrån att det som fungerar för en fungerar för alla? Hur kan vi tillåta att människor "förvaras" och medicineras utan egentlig kunskap om eventuell diagnos? Eller överhuvudtaget?

Oj, nu har jag fått ur mig lite...

Kram