torsdag 15 maj 2014

Så svårt och så lätt

Någonstans i tjugoårsåldern lärde jag mig något som jag haft nytta av ända sedan dess.
Jag gick på folkhögskola och en vän till mig kanske två år äldre förlorade sin mamma. Vi blev lite osäkra på hur vi skulle agera/reagera när hon kom tillbaka.
Men någonstans inom mig insåg jag att jag bara kunde vara den jag är, lyssna, stå kvar, hålla om.
Jag mötte henne med öppen famn och en stor kram. Sedan löste sig det "jobbiga" av sig självt.

Senare lärde jag mig om förhållningssättet; Häll i, Håll ut, Håll om. (i en annan ordning) Detta kan man tänka på när någon är svårt sjuk, men framförallt när någon är i sorg.

Och på något sett har jag alltid känt mig riktigt säker när det gäller att möta människor som befinner sig på en svår plats i sina liv, sorg, sjukdom osv

Men jag blir i alla fall nervös, känner mig osäker. Då enbart på mina egna reaktioner och troligen om det kommer synas på mig.
För helt bekväm att möta sjukdomen som besitter människan är jag inte alltid...

I utkanten av min bekantskapskrets, via jobbet finns en familj som drabbats av att deras snart artonåriga dotter fick Leukemi för några månader sedan. Skrev om det då vet jag.

Hur det än är så skall hon genomgå stamcellsbyte och kommer befinna sig på hematologen i x antal veckor.
Där kommer hon behöva otaliga sjalar att ha på huvudet då de skall bytas till rena ofta. Två per dag.
Mamman skrev och bad om hjälp på FB.

Jag anmälde mig och sydde dessa
 Ja dessa kanske är lite "barnsliga" i mönstret, men jag tyckte de gjorde mig glad
 Den blåa är i ett underbart tyg, otroligt mjukt och lite "svalt".











Häromdagen var det dags att lämna över dem, jag hade tänkt lägga dem i brevlådan, men så feg tillät jag mig inte att vara.
Jag menar skulle de slå mig? Bita mig? Trodde jag hennes cancer skulle smitta? NEJ

Åkte dit och insåg att precis som vanligt kunde jag vara mig själv, lyssnade, jag ryggade inte tillbaka av åsynen av en väldigt sjuk flicka. Att bara vara där, räcker ofta men inte alltid långt.
Jag var helt slut efteråt för på något sett blir jag så intensivt närvarande i sådana situationer och för mig som träffat den friska flickan och nu träffade den mycket piggare/friskare flickan men ändå så sjuka, såg en spillra av den annars så pigga, glada och energifyllda, dansande, sjungande tjejen. Medan familjen tycker att hon nästan är som vanligt. Tårarna var nära när jag klev ut genom dörren.
Samtidigt är jag så tacksam för dessa möten då man verkligen delar liv. Naket och ärligt.

Vi tycker att det är svårt att möta varandra i svåra situationer, men vet ni för det allra mesta är det så lätt. Bara att vara, hålla om och hålla ut, lyssna
Ibland inte alltid men ibland är det också helt ok att erkänna sin litenhet för den som är drabbad. För ibland är det det mest ärliga och ofta har jag märkt att det sedan är lättare att vara sedan

Kram

4 kommentarer:

  1. Tyvärr har jag erfarenhet av det motsatta, inte en enda människa utöver min danskompis H hörde av sig när A gick bort. Han ringde ca 1-2 ggr/vecka för att bara höra hur läget var....
    Ef ett halvår kom dom fram o frågade hur det var, "dom ville ju inte störa innan..."
    Folk är livrädda för sorg o sjukdom, det är sorgligt....
    När man verkligen beh nån o inte själv orkar ta kontakt då finns ingen, absolut ingen......
    Jag hade er på fb o det var guld värt men det är ändå inte "här o nu".. (som det var då)
    Du får ha en skön fredag !!

    SvaraRadera
  2. Jag är inte rädd för sorg. Och det har hjälpt mig många gånger - i en av mina älskade klasser som jag följde i fyra år var det tre föräldrar som tog livet av sig och lämnade sina familjer. Då var det inte läge att inte vara där för "mina" barn. Mina grannar gick bort i tsunamin, annan sjukdom har funnits i mitt liv och jag är inte rädd att möta och finnas. Jag ringer, hälsar på, springer ärenden, kramar och lyssnar. Kanske är det min katolska uppfostran, där döden aldrig är långt borta som faktiskt givit mig ett förhållningssätt som jag förstår är till hjälp och stöd.. Väldigt vackra sjalar Ulrika! DET är något jag inte kunnat hjälpa till med.. Att sy..

    Kramar

    SvaraRadera
  3. Mitt uppe i min värsta sorg, när min David var sjuk, behövde jag SKRATTA. Många tycker det är konstigt och fult att SKRATTA när allt är som jävligast, men för mig var det otroligt viktigt. Som en påminnelse att det faktiskt finns en del av livet som är positivt.

    Ang transplantationen har ju David genomgått precis samma sak. All styrka till familjen för det blir en tuff tid. Men det finns hopp och det är god prognos. David är idag i stort sett frisk och är precis som alla andra.

    Kram och ha en fin helg/Veronica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du jag möter många som tror att man inte efter en begravning kommer att skratta. Tänk att behöva känna sig skyldig för att man är glad och skrattar, skrattet är ju förlösande.
      Mm jag vet ju det att din David gjort det.
      Kram

      Radera