Sidor

tisdag 7 oktober 2014

Ru, en stor liten bok


Jag skyndar mig ut på torget i Bloggdala fast jag egentligen tycker det hade varit skönast att sitta kvar vid brasan inne. Löven har nu börjat färgas gula och mörkret kommer allt tidigare om dagarna. Jag är så nyfiken på vad alla andra tycker om denna ”lilla” och ändå så stora bok.

Asta skrev att hon undrade så hur hon skulle kunna recensera denna bok ”Ru” av Kim Thúy  som också (troligen) är självbiografisk.

Och jag kan förstå det, jag har nu läst den två gånger, första gången slukade jag den som nätbok, kunde inte läsa tillräckligt fort sedan köpte den så fort jag hade möjlighet.

När jag frågade efter den i en boklåda på Uppsala centralstation blev reaktionen omedelbar, tjejen jag frågade hade också läst den. Vi pratade nästan i munnen på varandra. Vi sa saker ord som, skräckblandad förtjusning, ont i magen, underbar… Vi skrattade åt vissa partier, som egentligen är mer tragiska än komiska och vi kunde konstatera att ja ibland hade vi inte vetat om vi skulle skratta eller gråta över det vi läste. Det var länge sedan jag pratade bok med någon på det sättet, det knöts ett band genast, så fort jag nämnde titeln hade vi något stort gemensamt. Härlig upplevelse.

Det jag vill börja med är LÄS DENNA BOK! Skulle vilja skicka den till så många som möjligt och jag kommer ge den som julklapp till ett antal människor.

Boken drabbade mig på flera plan, språket passade mig, jag lärde mig saker, jag skrattade, jag fick en klump i magen, jag blev skitförbannad på författaren för att senare bli lite mildare i min irritation, den ligger kvar och skvalpar inom mig.

Detta går att läsa på bokens baksida;

”"Ru" betyder "vaggvisa" eller "att vagga" på vietnamesiska, men även "bäck" på franska. Det är också titeln på Kim Thúys rosade självbiografiska roman som kan beskrivas som en rännil av minnen som slingrande letar sig fram från barndomen i krigets Sydvietnam till livet i exil i Kanada, via flykten i båt över Siambukten, tiden i flyktinglägret i Malaysia, återkomsten till Vietnam som vuxen och moderskapets glädje och vånda. Thúy bekymrar sig inte om kronologi utan följer sin inre logik där slutackordet i varje minnesfragment får bilda upptakt till nästa, vilket skänker berättelsen en egensinnig och spontan rytm, som man som läsare villigt vaggas in i. Allt är skildrat med både humor och allvar och en osviklig blick för vardagens små detaljer, som i efterhand kan visa sig livsavgörande. När den här korta boken är slut har världar vi inte visste fanns öppnat sig.”

Det är inte alls svårt att följa hennes tankar, slutackordet som man skriver om här ovan gör det lätt att följa henne in i nästa minnesbild hon målar upp för oss.

Det är detta med moderskapets glädje och vånda jag reagerar så starkt på med ilska.

Hon skriver om kulturkrockar både för de som kom till Kanada men också som hände innan de flydde i deras eget hem som intogs av soldater. Kanske ler ni eller log ni när ni fick/får läsa om Kaffe/tefilter som är dubbla och med upphängningsanordning…
Då jag är så sen med min recension får den inte bli längre än såhär...
Jag ger denna bok 5 av 5 möjliga!

2 kommentarer:

  1. *ler* Visst var den magisk?? Jag tyckte himlars mycket om den och jag hade inte heller några problem med att följa den. Berättelserna var som små löv som sakta singlade ner mot marken där de bildade ett vackert och sorgligt täcke av förgänglighet..

    Jag önskar så att det inte fanns ondska och krig i världen.. Så att man kunde få leva sitt liv på den plats där man var lyckligast..

    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja, den var helt fantastisk, en bok som det är en ren lycka att få läsa! Samtidigt så djupt tragisk och med viktiga insikter om vad det innebär att vara flykting som många mer borde sätta sig in i!

    SvaraRadera