lördag 27 juni 2015

lördagstankar kring lycka och uppgivenhet

Jag har flera gånger funderat över min blogg, ha den kvar eller inte, uttrycka mina åsikter i stora frågor, beklaga mig och skriva om allt tokigt och tråkigt, dagboksinlägg, mattips osv

Jag gillar att ha en blogg så jag behåller den. Hur trist den än må vara att läsa för det mesta.

Jag är inte tillräckligt välskrivande för att uttrycka stora åsikter om viktiga frågor, inte heller så eftertänksam alltid.

Dagboksinlägg kommer det att fortsätta produceras.

Tja ett och annat matinspirerat inlägg kommer det att bli, något om virkning min nya hobby.

Så var det det där med att beklaga sig och skriva om misslyckanden och olycka i livet.

Min kära vän Helena har tydligen fått en fråga eller två kring varför hon mestadels bara delar med sig av lycka och glädje.

Så här kommer mina tankar för det fick mig att fundera och det är inte första gången.
Helena och jag har en gång talat om, om vi kanske skulle på instagram lägga ut foton av våra ostädade hem, diskbänkar som är belamrade av disk, stora tvätthögar, utspilld mjölk, fläckar på tröjan man gått till jobbet i osv. Mest för att motverka detta lyckoknarkande eller vad jag skall kalla det som sker på instagram och Facebook.

Men vet ni, jag tänker att våra tidningar och nyhetsrapporteringen mestadels består av andras olycka, krig, svält, miljökatastrofer och så vidare, de är så mörka att jag under perioder inte klarar av att läsa tidningen för jag orkar inte.
Dessutom är jag övertygad om att bakom varje foto fyllt av lycka, bakom varje framgångsstatus så finns flertalet händelser och misslyckanden, stunder av frustration och ilska, stunder av uppgivenhet, tårar som rinner av ren trötthet.

Är det då så konstigt att vi ofta väljer att lägga fokus på det som är vår glädje i livet? På det som ger oss lycka?

Jag tycker faktiskt inte det. Jag förstår att allt det där tokiga som sker, våra tårar, vår uppgivenhet kanske gör oss mer mänskliga för eventuella läsare. Men kanske väljer vi att dela det med våra nära vänner, våra respektive...

Visst hade jag kunnat skriva om när jag efter någon timme på jobbet upptäcker att jag inte är så välklädd som jag tror, utan att mitt vita linne har en stor kaffefläck som inte gått bort i tvätten mitt på. När jag upptäcker detta ser jag fläcken som finns på koftan jag bär. Hittar en tröja som jag har på jobbet utifall att. Men med den på ser det plötsligt ut som om jag skall till gymet. Den veckan var jag vikarierande kyrkoherde.
Så det var bara att ge sig ut på stan och handla något jag kunde klä på mig.
Jag har nära hem men allt som inte var för somrigt eller vintrigt att bära. Ja det låg i tvättkorgen.

Ja tvätten ja. Jag är kanske konstig men ibland har jag och Stefan en dag på hela veckan då vi är vakna samtidigt och dessutom hemma. Då har jag ingen större lust alltid att tvätta. Så nu inför semestern har det tvättats tvätt som vissa av plaggen legat i tvättstugan sedan väldigt länge!

Eller när jag inser att jag inte bytt lakan i sängen på lite för länge...

Alla gånger maten definitivt inte blivit som den skulle, eller för den delen bränts.

Äsch vet ni, jag har faktiskt glömt många av de gånger jag stått i köket med tårar rinnande nedför mina kinder av ren trötthet och frustration.
Jag mår bra av att fokusera på det som är gott i livet, men tro mig allt är inte bara bra hemma hos mig eller på mitt arbete!
Precis som jag misstänker att allt inte är superbra jämt och ständigt hemma hos dig ;-)

Kram


1 kommentar:

  1. Har heller ingen som helst behov av att uttrycka mina åsikter om politik elr annat "tungt", det gör andra så det räcker.
    Jag är nog väldigt tråkig på så sätt, inga revolutionerande åsikter elr drama hos mig.
    Men jag är nöjd med det å så får det vara.
    Ha en skön kväll !!

    SvaraRadera