torsdag 1 november 2012

Lite läskigt...


Ibland undrar man vad man håller på med, gör först och tänker sedan. Men det klart att jag kan publicera min lilla berättelse. Den kommer i delar då jag inte riktigt är klar än. Inte riktigt skräck men inte romantik och mys heller. Håll till godo.





Äntligen var hon tillbaka vid stugan högt över havet alldeles intill den lilla sjön, bara en liten nedförsbacke nu.
Några dagar tillbaka i den verkliga verkligheten räckte mer än väl. Nu hoppades hon att hon skulle slippa åka tillbaka på mycket, mycket länge.

Hennes närmaste visste att två timmar på onsdagen och två timmar på lördagen kunde de kontakta henne. Var det akut kunde de alltid ringa till faster Birgitta.

 Hon plockade ut nyckeln ur handskfacket och klev ur bilen, där lät hon lungorna fyllas av den rena klara luften, girigt drog hon några djupa andetag. Kände hur axlarna slappnade av, hur andningen inte längre satt där högt upp i bröstkorgen.

Nu skulle hon bygga upp sitt liv igen.

Anna skulle nu vara ledig från allt i tolv månader. Hon hade precis varit tillbaka i sin hemstad för vad hon hoppades var för sista gången under det kommande året. Storstaden var inte längre för henne, inte en plats där hon kunde vara hon.

Nu hade hon varit i hemmet och packat med sig allt hon trodde sig behöva. Sedan hade hon klarat av sina inbokade möten. Efter detta hade hon inhandlat allt hon behövde.
En sladd som passade till datorn och var kompatibel med solenergi, en bunt om tio block post it lappar, pennor, vin, whisky…

Innan allt skulle plockas ut ur bilen och in i stugan åkte alla plagg av och hon kastade sig i vattnet. Förhoppningsvis var det ingen i de andra stugorna. Kylan var smärtsam men uppfriskande.

Nu kunde hon sätta igång.

Larmet gick det var lördag och dags att sätta igång mobiltelefonen, vart de senaste två dagarna tagit vägen visste hon inte. Femton nya meddelande varav hon raderade alla. Ett sms fån hennes mamma som skrev att hon inte skulle ringa, men bad Anna skicka henne ett sms.
Anna skickade genast smset till sin mamma och försäkrade att allt var bra. Så tittade hon upp, nästan alla väggar i rummet var täckta av post it lappar. Det var bara enstaka ord på vissa, på andra små teckningar och några var helt täckta av meningar.
Telefonen ringde men hon svarade inte.
Anna skickade ytterligare ett sms sedan stängde hon av telefonen, hon kunde kolla den igen till kvällen.

Nu letade Anna fram, bröd, smör och ost samt satta på vatten för att brygga te. La in några fler vedträn i vedspisen. Så började hon leta efter början, vart satt den första post it lappen?
Satt de i ordning, ja det verkade de göra. Hon plockade ned några av lapparna och började skriva. De första åren var inga problem Anna log ofta där hon satt och skrev. När hon kommit några år fram i tiden gick hon ut.

Hon gick upp för backen svängde höger, korsade den något större vägen och fortsatte mot myren. Gick över spängerna och såg hur hjortronen blommade. Vissa av orden på post it lapparna passade in precis här på myren i skogen, på stranden invid sjön. Det var avgörande att hon befann sig precis här där allt var lugn och ro, glädje och barndom.

När Annas mamma lördagen därpå påstod att hon inte hade tid att ringa igen började hon ana att hennes mamma bara inte orkade ringa. Kanske inte visste vad hon skulle säga. Det var ingen som riktigt förstod vad Anna nu höll på med.
På sin väns sms svarade hon bara ”Jag är ingen liten lort”.

1 kommentar:

  1. kul att du är med och skriver....fortsättning följer då...

    SvaraRadera