söndag 10 februari 2013

j o b ... som i?

Jobbig, jobba... där tog det visst stopp...

Kan ju börja med att avhandla att vintern tydligen inte släppt sitt grepp om oss än då det fallit ca 30 cm snö, de senaste dagarna.

Jobbet kan vi också snabbt avhandla. Ska jobba idag fast bara på förmiddagen vilket är skönt. Borde därför sitta och skriva predikan nu, men vet ni jag har lånat en annan persons ord idag. Mina fanns inte att locka fram. Fast jag har ändrat och skrivit om lite så det skall passa mig och min mun bättre. ja alltså så att det låter som jag mm Den behövde också bli dagsaktuell. Men ordmassan slapp jag formulera.

En sak till som handlar om jobbet. Igår blev jag av en ledig prästkollega uppringd två gånger. Det är inte alltid jag svarar när han ringer. Just för att han ringer på helgen. Ofta en lördag efter klockan sex. Igår ringde han först vid sextiden och sedan kvart i åtta. Båda gångerna gällde det arbete som händer i nästa vecka. Som han dessutom hade denna vecka som varit på sig att prata med mig om. INTE okej tycker jag. Samtidigt vet jag att han blir lugn om jag svarar, men svarar inte varje gång. Speciellt inte en hel ledig helg!! Glad att det inte händer så ofta som för andra arbetskamrater.

Ibland tror jag man skall skriva om det jobbiga när man kommit en bit bort från det. När det värsta liksom lagt sig.
Men igår var det en jobbig dag inombords, för i övrigt var det en riktigt bra dag. Mannen min delade hushållssysslorna med mig av bara farten, tog egna initiativ. Jag skottade han ställde sig att plocka ur diskmaskinen, plocka ihop tvätt mm
Men inom mig bodde otillräckligheten igår med klump i magen och delvis värk i bröstet. Det var tungandat bitvis. Bara under korta stunder släppte det taget. Önskar att hjärnan kunde lyssna på sig själv, eller ja alltså att de kloka tankarna kunde få tyst på de andra tankarna.
Jag vet att många inte riktigt hinner det de skulle vilja på jobbet, att det är mänskligt att misslyckas med delar av sitt arbete ibland, att otillräckligheten säkerligen kan vara ett sundhetstecken, att jag kanske kan prioritera om för att få det jag tycker är viktigt gjort, jag kan tala med chefen om de saker jag inte känner jag klarar av just nu.
Men igår slukade det mig, snart kommer det fram att jag inte gjort det men det, att de inte vill ha mig där och där längre, att jag är dålig på att...
Ska jag titta nyktert på det så finns det egentligen två områden som jag faktiskt bör ta tag i. Vilket jag också ska göra.
Men inget av det borde få mig att må såhär inte alls.
Det händer egentligen inget allvarligt alls om jag inte gör det. Inte alls. Men känslan av att man har sagt att man ska och sedan ändå inte riktigt gjort det. Den är inte rolig, den måste bort. Det där andra det var bara i min hjärna. Jag är bra på stora delar av mitt arbete, eller jag är faktiskt bra på mitt arbete, jag kan det jag gör och är omtyckt.
Kanske är det därför som det tar mig hårt, det där som inte riktigt blir gjort som jag önskar, det där som ibland blir gjort med bara delar av min uppmärksamhet, det där jag inte riktigt vet om det är mitt att göra men som andra kanske tror är mitt.

Phu, att vara människa med allt vad det innebär är inte alltid lätt.
Glad över att jag bara jobbar nu på förmiddagen, att det är familjegudstjänst och att jag troligen skall bort på Me&I party klockan tre!
Känner eventuellt lite förkylning på G...

IDAG BLIR EN BRA DAG!!

2 kommentarer:

  1. Du får väl be din högste "chef" om lite vägledning..
    Kram..

    SvaraRadera
  2. Man får komma ihåg att man trots allt inte är sitt arbete. Det är bara något man gör. Du är Ulrika men "gör" prästandet om du förstår vad jag menar. Det är alltid svårt när man har arbeten som faller under kategorin "kall". Som lärare eller sjuksköterska eller soldat, till exempel. Identifikationen med rollen blir så stark.

    SvaraRadera