Psykisk ohälsa

Just nu tänker jag lite extra på detta att inte må bra psykiskt.
Tim Bergling som i dokumentären talar om hur psykiskt påfrestande livet kan vara och nu inte lever längre. H s familj uttrycker det så som: han orkade inte längre. han behövde få frid

En kvinna på instagram som jag skrev till senast förrgår kväll och försökte sträcka ut en hand till via internet valde att avsluta sitt liv. Hon orkade inte ens en minut i taget, livet var för övermäktigt. Då var hon ändå under uppsikt inlagd på PIVA.

Har också i mitt arbete mött människor som kanske vågar sig till mig som präst, men när jag då ibland hänvisar till att det nog vore bra med psykolog kontakt eller frågar om de varit hos psykolog eller liknande.
Ja, då blir de ofta förskräckta, eller lite avvisande.
Jag är någon med tystnadsplikt och det räcker verkar de ibland tänka.

Att vi går till läkare som hjälper oss med det fysiska (om vi har tur) det kan vi prata om vitt och brett, ofta utanför det mer enskilda samtalet med en vän eller familjemedlem. Som på bussen i telefon med någon men så att halva bussen också hör.

Men att vi skulle ta hand om det som faktiskt tänker jag är vi, själva jaget, ”själen”, nä det är det tabu att tala om.

Jag hade aldrig klarat det här halvåret utan min samtalsterapeut, utan terapeuten på sjukhuset, tidigare  utan min själavårdare (som jag tyvärr inte träffar just nu).
Ångrar så att jag inte sökte psykologkontakt tidigare.
Jag levde inte som jag lär.

I höst kommer nog min nuvarande samtalskontakt inte vara ”min” längre.

Då tänker jag att jag måste fundera på att hitta någon att någon gång per år gå för att prata med. Liksom i förebyggande syfte.

Vi går ju på hälsokontroll av det fysiska och jag tror många av oss skulle behöva en hälsokontroll av det psykiska.
Kanske behövs det bara vid behov, fast å andra sidan tänker jag att är det en god vana att gå en gång per år eller fler, ja då skulle det kanske inte kännas så stort och kanske läskigt.

Självklart menar inte jag att alla mår dåligt psykiskt, det vore ju fruktansvärt. Däremot vet jag att många gör. En hälsoundersökning som du kanske får göra vartannat år via arbetet sker ju inte för att alla bär på någon sjukdom. Utan mer i förebyggande syfte.
Jag tror att vårt psyke skulle må bra av att få en hälsoundersökning. Kanske blir samtalet inget annat än ett gott samtal, vilket inte bör underskattas. Eller så leder det till att man får hjälp.

Snabba tankar inte välformulerat.

Men det borde inte finnas någon skam i att prata om psykiskt mående.

Min utmattningsdepression (ums-utmattningssyndrom) börjar läka ut, men jag kommer troligen under lång tid, ja kanske hela livet leva med att inte riktigt orka att inte riktigt klara av vissa situationer.