130%

Hade i tanken ett annat blogginlägg. Ett med glimten i ögat men...

"När en skriver anamnes och inser att jag senaste månaderna använt uttrycket utmattningssymptom i skrift så pass många gånger att jag tappat räkningen. Sverige, vi har ett problem! Vi ÄR INTE VÅRA PRESTATIONER!! Vi är så oändligt mycket mer än det."

Så skrev en kollega till mig idag på Facebook, hon är också utbildad terapeut.

Vad har 130% med saken att göra. Jo, i våras eller/och förra hösten, minns inte riktigt när började det i en inomkyrklig tidning dyka upp annonser där församlingar sökte präster som var beträdda att ge 130%, 120%, ja mer än 100%.

Vilket är galet på så många punkter. Skulle man ge arbetsplatsen all tid och uppmärksamhet? Sova på jobbet kanske? Ville de säga att vi önskar du ger allt när du är på jobbet, mycket möjligt. Men jag kan inte ge mer än 100%...

Jag skulle aldrig söka en tjänst där de efterfrågar 130% ja av vad det än är.

Vart är jag på väg?
Jo till att jag gärna fortfarande vill prestera, tänker prestation i min sjukskrivning.
Det går två veckor mellan samtalen med min samtalsterapeut, vilket jag stressar lite över, för hur ska vi hinna någon vart då? Resultat...
Eller hur ska jag hinna, vila tillräckligt mycket samtidigt som jag är tillräckligt aktiv för att inte bli helt stillasittande, försöka umgås med vänner samtidigt som jag skall...
Ja och hur ska jag hinna göra...nu när jag har all tid i världen.
Hjälp jag har ännu inte hunnit...

Svårt att få fram i ord.

Men vi är inte våra prestationer.

Eller finns det pris för bästa sjukskrivna kvinna?!