Toppar och dalar

Jag lär mig ständigt att leva på nytt, på rätt sett, eller leva så att jag mår bra, är väl en bättre formulering.

Som med mycket annat finns ett före och ett efter.

För mig handlar det om före utmattningen och efter, eller efter och efter...

Jag känner ändå så som bilden visar att det strömmar in ljus i skogen av allt det som utgör livet och kampen med utmattning och ångest.

Att vara en duktig flicka och köra på likt X 2000 genom livet var ingen höjdare, de sista åren innan allt brakade minns jag inte mycket av. Tillslut gjorde jag nog inte särskilt mycket av någonting och få saker blev nog riktigt bra, fast det som blev bra, blev riktigt bra.

Det som blev bra handlade mestadels om arbetsrelaterade prestationer, för hemma åt och sov jag, vad jag minns.

Bara att skriva om det ger hjärtklappning.

I min kamp att vilja göra allt allt allt som jag inbillade mig att jag borde/måste göra blev mycket slarvigt utfört. Du kan inte baka bullar, putsa fönster, tvätta, skriva predikan och motionera samtidigt, samtidigt som du plockar upp saker och lägger på rätt plats medan du ändå ska gå på toa, där du passar på att städa av badrummet då du ändå är där.

Låter det på något sett inte klokt? Lyckades jag beskriva det helt knasiga?

Självklart kan man putsa fönster medan bulldegen jäser, klokt att ta vara på den tiden. Men någonstans kan det vara bra att fråga sig själv hur mycket som är lämpligt/nödvändigt att göra samtidigt eller ens på samma dag.

Jag kände också ett stort ansvar för den församling jag arbetade i då. Utan att hänga ut någon så fanns där stora problem. Men mitt problem var att jag kände mig ansvarig för så mycket mer än jag behövde känna ansvar för, jag tog på mig alla lite mer besvärlig uppdrag eftersom jag på många sett var bäst lämpad. Att det ofta var sanningen är en sak, men jag hade kollegor som absolut kunde sitt arbete. Men om jag och andra trodde att det blev mer problem om inte jag gjorde det så...

Det var absolut till en början relativt självvalt det jag tog på mig, men jag blev blind för vari mitt ansvar låg och bad jag borde bära på mina axlar och inte.

Jag kämpade för att ingen skulle märka hur illa ställt det egentligen var.

Oj, det var inte detta jag egentligen tänkte skriva om, men så var mitt liv före. Det som ledde till att det till slut tog stopp är privat och jag hade väldigt gärna sett att det aldrig hände.

Under min utmattning har dessutom min bror och andra nära släktingar dött tätt inpå varandra. Det hade jag helst sluppit upplev såklart.

Samtidigt hade jag inte fått denna kunskap om mig själv som jag nu har börjat få och frågan är vad som till sist hänt om det inte tagit stopp. Hur mycket av min hjärna hade tagit stryk, hur mycket av min kropp hade tagit stryk innan det tillslut troligen tagit stopp på ett troligen läskigare sett.

Så ett uns av tacksamhet finns som inte handlar om att jag gillar att vara sjuk. Men att det tog stopp, att jag ändrar mitt liv så att jag mår bra, insikten att andra får ansvara för sig själva och deras känslor .

Ja utan att jag tänker börjar bete mig oansvarigt såklart men...

Väldigt vad orden kom farande.

Som jag skrev tidigare, jag börjar tycka att det känns bättre och bättre.

Även om det är som att åka berg och dalbana och att jag efter en väldigt trevlig helg helt i min smak, som gv glädje och energi. Idag varit låg, känt ångesten vilja blomma ut i panik...

Jag vet att jag inte är ensam och kanske undrar du varför jag skriver om detta. Men jag och många med mig känner och har känt länge att vi måste börja vara öppna med psykisk ohälsa. Annars kommer vi aldrig till den punkt där det inte är förknippat med skam att vara psykiskt sjuk.

Nu ska jag sluta skriva.

Kram på er!

Ta hand om dig och börja säg nej till sådant du faktiskt inte vill göra. Den som frågar får lösa det, eller ta ansvar för sina känslor av eventuell besvikelse över att du inte kan följa med på bio...