Typ av terapi

Idag har jag bakat glutenfria saffransbullar och en krans.

Bilderna här hamnade lite huller om buller men...

Saffranet har dragit i alkohol i en dryg vecka, det doftar ju så gott.

Jag gillar inte lussekatter mer än att jag kan tänka mig en nybakt på luciadagen.

Så jag bakar helt vanliga bullar, var nog min syster som öppnade mina ögon där. Självklart har jag gjort längder och de fylls ju men..

Nåja, fyllning och deg...

För er som kanske inte bakat glutenfritt kanske missar något här, men att kunna hantera en deg nästintill som vanligt och att kavla den hör inte till vanligheterna, så glad jag hittade detta recept förra året!

Lite porös deg blev det så svårt att forma

Gick ut till brevlådan och fann detta, ett kort från en församlingsbo som saknar mig. Precis vad jag behövde idag

Färdigt resultat, kransen blev stor, provade ett nytt sett att göra på men måste erkänna att klippt krams blir bättre.

När man bakat får man smaka!

De är väldigt fluffiga och fina.

Bakning har alltid fått mig att må bra så jag har bakat lite mer nu när jag varit sjukskriven.

Insåg nyss varför jag plötsligt igen har lite ångestpanik, vilket fick tårarna att komma.

En mix av lättnad och sorg är väl närmaste ord jag hittat.

Två timmar innan läkaren skulle ringa idag ringde han dessutom från ett nummer som såg ut som telefonförsäljare nummer.

Han talade dock in ett meddelande att han sjukskriver mig över helgerna.

Så med andra ord året ut. Får väl se när pappren kommer exakt datum.

Självklart lättad, nu har jag många veckor i rad då jag kan ladda och försöka komma tillbaka på banan.

Samtidigt antar jag att jag ändå känner en viss sorg över att jag faktiskt inte orkar/kan arbeta. 

Nej, nu får detta vara klart.

Kram på er.

Vet ni snart är november slut!

Denna vecka ett liv...

Ja vad ska man säga, jag har faktiskt inte dåligt samvete över att inte vara på jobbet och det har jag lite dåligt samvete över.

Men jag skulle helt klart inte kunna vara någon att stödja sig emot, eller för en stund dumpa allt i knät på just nu.

Saker har också börjat ordna sig med nyanställningar, vilket i och för sig betyder att kära arbetskamrater inte är kvar. När jag kommer tillbaka kommer det vara flera nya ansikten och min plats är oklar. Inga gamla rutiner att gå in i.

Men det ska jag inte tänka på nu. För det stressar vill jag lova.

Ja fy idag har stressen varit hög. Fast jag hm, ja i princip inte gjort någonting, eller jag började dagen med att strax efter nio vara vid mataffären, helghandling tänkte jag.

Utan lista.

Hur jag tänkte där vet jag inte, fick tillslut med mig mat till idag i alla fall.

Hade tänkt mig några ärenden på stan, men nej...

Yrsel och allmän panikkänsla gjorde att bilen fick styras hemåt.

Men vet ni snart är denna mörka hemska månad slut!

Nästa vecka är det dags att förbereda för advent.

Äntligen.

Tänker mig denna fast i saffran och utan kanelen förstås men med socker och vanilj, ser både god och proffsig ut.

Har redan lagt saffran i lite sprit så det får dra några dagar.

Sedan skall fönstren fixas, byter de flesta gardiner, har börjat lite då jag inte orkar så mycket åt gången, några ytterligare är strukna. Tänker nog min man får hjälpa mig med gardinerna i helgen (och handla 😊).

Sedan gillar jag att förutom stjärnor och adventsljusstakar, inte båda i ett fönster såklart, ha lite annat fint hängande.

Pyntar inte mycket alls, men någon keramikgran i silver plockat jag fram, har några vita keramikkottar i ett fönster osv

Så har det känts hela veckan, särskilt igår och idag. 

Denna har fått komma till användning under denna tid och de senaste dagarna har morgonkaffet fått lite skummad mjölk i sig. Måste säga att det känns mycket lyxigt.

Nej, nu hoppas jag på en piggare helg.

Kram

Imorgon

bara ett vanligt dagboksblogginlägg.

Imorgon. Ett helt oskrivet blad. Inga planer. Inga måsten.

Igår, handlade jag, var förbi bilmekanikern och klippte mig. Tyvärr alldeles för mycket för mig just nu.
Idag var jag tyvärr "tvungen" attåka till bilverkstaden för att få på vinterdäcken, så hela förmiddagen gick.

Därefter var jag tvungen att lägga mig i sängen och vila, ja jag har väl i princip vilat hela eftermiddagen/kvällen.

Trött och ont i hela kroppen. Hoppas att det inte är förkylning på gång också.

Tiden får så fort! Snart varit sjukskriven tre veckor och lär mig forfarande saker om mitt mående och mina gränser.

Är helt klart i en svacka denna vecka, där tårarna är nära mest hela tiden, ja och gråts ibland.

Insikten tar hårt, detta kommer ta tid. Kanske har jag skrivit det tidigare... mitt närminne är inte det bästa.

Önskar jag kände att jag började bli utvilad, att jag har lite ork...

Ikväll har snön regnat bort. Jag som tillhör en av de som gärna har fem minus och femtio centimeter snö från november till februari.
Om inte annat för att det blir så mycket ljusare.
Vet ni snart är november slut! Avskyr denna månad.

Nej nu borde jag sova klockan har hunnit bli elva på kvällen och jag som ville sova vid halv sju...

130%

Hade i tanken ett annat blogginlägg. Ett med glimten i ögat men...

"När en skriver anamnes och inser att jag senaste månaderna använt uttrycket utmattningssymptom i skrift så pass många gånger att jag tappat räkningen. Sverige, vi har ett problem! Vi ÄR INTE VÅRA PRESTATIONER!! Vi är så oändligt mycket mer än det."

Så skrev en kollega till mig idag på Facebook, hon är också utbildad terapeut.

Vad har 130% med saken att göra. Jo, i våras eller/och förra hösten, minns inte riktigt när började det i en inomkyrklig tidning dyka upp annonser där församlingar sökte präster som var beträdda att ge 130%, 120%, ja mer än 100%.

Vilket är galet på så många punkter. Skulle man ge arbetsplatsen all tid och uppmärksamhet? Sova på jobbet kanske? Ville de säga att vi önskar du ger allt när du är på jobbet, mycket möjligt. Men jag kan inte ge mer än 100%...

Jag skulle aldrig söka en tjänst där de efterfrågar 130% ja av vad det än är.

Vart är jag på väg?
Jo till att jag gärna fortfarande vill prestera, tänker prestation i min sjukskrivning.
Det går två veckor mellan samtalen med min samtalsterapeut, vilket jag stressar lite över, för hur ska vi hinna någon vart då? Resultat...
Eller hur ska jag hinna, vila tillräckligt mycket samtidigt som jag är tillräckligt aktiv för att inte bli helt stillasittande, försöka umgås med vänner samtidigt som jag skall...
Ja och hur ska jag hinna göra...nu när jag har all tid i världen.
Hjälp jag har ännu inte hunnit...

Svårt att få fram i ord.

Men vi är inte våra prestationer.

Eller finns det pris för bästa sjukskrivna kvinna?!

Tillräckligt....

Ja nu har jag precis städat lite, men slutade när jag tyckte att det är tillräckligt städat för att jag skall kunna öppna dörren och släppa in "främmande", utan att skämmas. Däremot långt ifrån så städat som jag egentligen vill ha det.

Det "löjliga" är att det är svärmor som kommer imorgon, som vet hur jag mår. Å andra sidan är det nu städat inför helgen vilket är toppen.

Hur som helst good enough, det är svårt att stanna där.

Träffade min samtalskontakt idag, som jag hoppas skall funka, undrar mest över om kompetensen räcker...

Fick en hel del insikter som inte var alltför roliga och detta kommer ta längre tid än jag kunnat tro jag förstår det nu.

Vet att läkaren kommer sjukskriva mig så länge som blir nödvändigt, men just nu en månad i taget och även om jag vet det så stressar det lite att inte ha hela sjukskrivningen på papper. Att inte ha en plan att om si och så många månader skall jag börja jobba ett visst antal timmar osv.

Men ja ja, en dag i taget

Fick hemläxa. Första förslaget var att varje dag gå ut i trettio minuter vid samma klockslag. Att behöva inse att jag just nu inte klarar av att ha något jag skall göra ett visst klockslag varje dag om än så lite som det. Var en mindre rolig insikt.

Så måndag, onsdag och fredag skall jag vistas ute/ta en promenad under i alla fall trettio minuter.

Kust nu har jag Harry Potter maraton, såg en och en halv igår och har snart sett en och en halv idag.

Middag borta

Min man jobbar skift så varannan vecka har jag kvällarna för mig själv.

I eftermiddags var jag för första gången på Zedigs, strax innan Mariannelund.

I samma byggnad ligger också filmbyn som får ett besök en annan dag.

Innan klockan fem på eftermiddagen kan man äta pasta, en veckans rätt, creps eller kanske ta en fika.

Ja just det, stället heter Zedigs glass, de har egengjord glass och det var med glass i tanken de ville öppna. Sedan har det utvecklats.

Jag valde en vanlig bolognese som gick att få med glutenfri pasta.

Efteråt någr kaffe och en skopa glass med topping.

Ja innan kvällsmenyn.

Jag valde glassen kladdkaka, med saltlakritstopping.

Så god.

Vi hade en trevlig stund och det har kul att äntligen komma dit. Tyvärr fick jag världens huvudvärk som utvecklades till migrän.

Men men...

Myrstack och annat som irriterar...

Ja kanske är myrstack en bra metafor och med hjälp av vilken jag kan förklara/beskriva hur det känns i min hjärna.

Tänk att dina tankar är myrorna, troligen har du på ett eller annat sett stört myror någon gång och sett hur plötsligt alla myror rusar runt.

Det liksom myllrar.

Du har säkert legat någon natt och inte fått tankarna att lugna ned sig eller hur man nu skall beskriva det.

Så är det all vaken tid just nu.

Tyckte till och med det blev värre nu när jag liksom fick ok att släppa allt. Att ta det lugnt och vila.

Myrorna har sedan jag började skriva detta lugnat sig något.

Men det är otroligt mycket som snurrar.

Irritation, bara ordet irriterar.

Om du har någon i din närhet som ofta ofta gör något, vad vet jag som att trumma med fingrarna på varje tillgänglig bordsyta. Ja, då vet du att du dina sämre dagar kanske inte alltid kan lla tyst

Är just nu tacksam att jag hitintills lyckats hålla mig lugn, eller i alla fall inte helt bitit huvudet av min man...

Har lite försiktigt bett honom sluta med en eller annan sak.

Ikväll satt han utan anledning och trummade med naglarna mot tänderna, som tur var under kanske tjugo secunder (kändes som trettio minuter), så jag slapp säga något.

Något som säkerligen irriterar honom en aning just nu, då detta med utmattningssyndrom inte är så lätt att förstå sig på, varken för den drabbade eller den närstående, är att jag ofta säger saker helt säker på att det är rätt. Fast det är tokigt fel. Det är inte så att jag inte kommer ihåg att osthyvel heter osthyvel, eller jo det händer de med.

Men jag kallade Sofia i Dofias änglar helt självklart för Agneta Sjödin, Helsingfors blev igår Helsingborg gast jag ju vet... det är inte så att jag sitter och tittar på exempelvis Sofia och tänker Agneta, utan det bara kommer ut ur min mun.

Detta händer nog några gånger per dag...

Själv blir jag mest irriterad på att jag med lika stor  "självklarhet" gör saker som jag inte alls tvivlar på är fel. Provar ibland flera gånger eftersom jag ju "gör rätt", men det funkar inte. Tills jag inser att jag inte alls gör rätt. 

Är oerhört tacksam över att jag ändå så fort jag inser att jag gör fel kommer på hur man skall göra (pepparpeppar).

Jag kunde inte markera text på jobbdatorn, jag virkade lite saker som jag tror jag skall använda till julkort. När jag gjort ungefär fem och tyckte att de inte riktigt såg ut som de skulle. Har gjort många sådana "maskor" tidigare. Inser jag att jag Jula inte alls har gjort rätt.

Ja, allt det som just nu är knas, ja det mesta av det, gör många av oss ibland, särskilt när vi är stressade. Men gör du det plusss så mycket mer i stort sett varje dag och hela tiden.

Jag vet inte alls hur man känner sig eller beter sig om man är manisk. Men. Är jag tänker på det ordet så tänker jag att man känner sig lite som jag. 

För att liksom inte irra runt och göra en hel massa saker samtidigt utan att avsluta större delen, stickar jag.

Just nu vantar. Det är absolut något jag gillar så...

Åh, behöver skriva av mig om att känna sig skyldig/skämmas, om att undra om man sagt något viktigt eller inte, om rädslan, tacksamheten, oron, sorgen, lite mer om acceptansen och att själv börja förstå, om att absolut vilja tillbaka till arbetslivet/ om att absolut inte vilja tillbaka i alla fall inte nu...., om insikt, om att förhoppningsvis få svar, om...

Ja, det har bara gått en vecka och jag borde lugna ned mig, ta det lugnt och låta allt ta tid...

Om ni bara visste. Min mamma har aldrig riktigt kunnat sitta still, det kan jag absolut och länge, även om hon nu med ålder och benbrott med mera måste sitta still så. Ja, hon väljer nog ännu inte att sitta still men måste.

Har jag ack så svårt att sitta still, för även om jag tror jag sitter still är jag ofta upp och rör på mig, passar på att hinna saker i pauserna.

Sluta detta långa föga intressanta inlägg har jag visst också svårt för.

Är det svårt att läsa speglar det nog bara hur det är nu...