måndag 5 augusti 2013

Att bli slagen (inte jag)

Jag vet att det som hände mig och mina arbetskamrater i början av sommaren troligen på ett eller annat sett sker relativt ofta.
Det var inget unikt. Ändå helt klart fel
Vi vuxna var slutkörda fysiskt och delvis psykiskt.
Så händer då det att två av mina kollegor blir slagna, varav en hårt.

Där tappar vi fotfästet något. Vilket jag inte alls tycker är märkligt och nu anklagar jag inte längre mig själv för att inte ha agerat bättre i den situationen.

Däremot fanns det andra människor så som chefer, skyddsombudet, en nämnd som borde agerat annorlunda. Ja vissa reagerade faktiskt...

Det var inte det jag tänkte skriva nu.

Utan snarare att dels den situationen och sedan det som hände efteråt och att jag nu inte är vatten värld i en av mina arbetskamraters ögon. Att det tog/tar så hårt.

Att det inte hjälper att veta att det händer andra, att andra blir slagna på jobbet, att andra är osams med arbetskamrater.
Att det inte riktigt hjälper att jag talar om för mig själv att denna arbetskamrat är just det. Arbetskamraten är 65 fyller 66, kan stanna högst ett år till. Vi behöver enbart vara artiga mot varandra.
Det ska vi väl klara?!

Imorgon åker min nya fina prästklänning på! Snyggt klädd, kanske snygg i håret, hyfsat sminkad! Så tänker jag tackla morgondagen, den första riktiga arbetsdagen på fem veckor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar