Bullbak

Alla är vi olika, jag har bakat bullar sedan jag, ja sedan jag kunde när jag var liten, sedan har jag fortsatt efter att jag flyttade hemifrån.
Min kära vän H har aldrig gjort det, bakat bullar ensam hemma själv.

Efter att lånat en hushållsassistent hos en tredje kompis samt handlat åkte vi hem till H. Där har vi sedan bakat. Vilken lyx att ha en maskin som knådar ihop degen!
Degen jäste också precis som den skulle.

Ja just ja, glömde en sak. Hs mamma hade gett henne lite tips som hon skrivit ned och tja det var inget konstigt med det.
Däremot fanns det ett som jag inte hört talas om innan, ha ca 1/2 dl vetemjöl i din fyllning, om du nu gör fyllning så att du blandar ihop allt. Tydligen skall fyllningen liksom stanna i bullen på ett annat sett. 

Här kommer lite bilder

Tycker H fik till riktigt fina bullar!

Sedan så vill jag ha mina i formar och H vill ha sina gräddade längre, båda två fick vi som vi ville!

Hoppas ni har en bra dag. Jag är lite för förkyld för att jag skall tycka det är ok, men men...

Igår blev det pannkaka till middag så idag skall det bli "söndagsmiddag" med biff, potatisgratäng och kantarellsås (jag vill inte ha sås till men det vill mannen).

Sedan väntar en fullspäckad vecka.

Kram

Arbetsdags

Trodde jag skulle färdigställa ett inlägg som ligger där som utkast, men hjärnan var för trög.
Steg upp vid åtta för att skriva klart min predikan, vilket gick fortare än jag trott så det blev en timme över innan jag behöver vara på jobbet...

Vet inte om jag skrivit detta förut. Men vissa dagar det är oftast söndagar som detta inträffar, så undrar jag vad jag egentligen pysslar med. Ja i grunden alltså.

Hur kan jag och många med mig ha ett yrke där vi ska föra fram ett budskap om en Gud som vi inte vetenskapligt har några som helst bevis för finns. (även om vetenskapsmännen närmar sig en "gudstanke" de med)
Inte nog med det det är relativt många människor som söndag efter söndag går och alltid har gått i kyrkan. Har de inget vettigare att göra med sin tid?

Jag vet att mitt jobb handlar om så mycket annat och att det faktiskt är en liten del av mitt jobb. Det att stå och predika, samtidigt som det självklart är så att allt jag gör i mitt jobb skall utmynna från budskapet den kristna kyrkan har.

Det handlar om medmänsklighet, respekt, kärlek och det hoppas jag ju att de flesta icketroende också handlar utifrån. så där känns det aldrig särskilt konstigt eller annorlunda mitt jobb.

Visst det finns säkert försäljare som inte helhjärtat tror på sin produkt, men de kan i alla fall se sin produkt.

Jag vet, jag kan en hel drös med motargument mot mitt eget struntsnack. men känslan smyger sig ändå på ibland. känslan av att jag och de som sitter i kyrkbänken är lite knäppa som ägnar tid åt något vi egentligen inte kan säga finns.

(fast samtidigt tror jag ju det...)

idag skall jag bara jobba nu någon timme på förmiddagen sedan är jag ledig. Har egentligen ledig helg men lovade att hoppa in då det var ont om folk. Fick ju ledigt förra helgen då jag skulle jobbat.

Ska handla lite när jag slutat, städa av köket och laga mat. Så mycket mer vet jag inte om jag vill göra faktiskt.

Imorgon hoppas jag få umgås med H, vi har en tanke om att baka och fylla deras frys lite innan bebisen kommer. Bakar väl kanske så min frys också fylls lite...
Kommit på en sak, Hs kök är på många sett mer lämpligt än vårt och det är nog sagt att jag skall komma dit eftersom vi i första hand bakar för att hon skall ha lite hemma. (Jo hon kan baka själv, men bullbaket ville hon ha lite hjälp med)
Det finns stora bänkytor, mycket plats att kavla på osv
Men ugnen, ja det är inget större fel på den, bara det att de har EN plåt. Baka bullar och ha en plåt...
Ska se om jag kan få måtten och eventuellt sno en plåt från jobbet.
Fast enligt mig är dessa moderna mindre ugnar inte gjorda för bullbak. Jag vet att det bakas bullar för fullt i dessa ugnar...

Nej, men hörrni, nu skall ni slippa mitt dravel. Dags att snygga till sig lite och ta sig till jobbet.

kram

Höst

Idag har hösten varit så som hösten bör vara. Klarblå himmel, sol och frisk luft. Äsch, bättre formulerat blev det inte.

Förutom att halsen svider har jag haft det helt ok idag.

Bättre avslut på en arbetsdag än ikväll är det svårt att få. Vid artontiden ikväll klev jag in hos en dam på 85år. Inser att jag känner igen hennes dotter och den äldre damen känner igen då jag konfirmerat hennes dotterdotter.

När jag sedan varit där och skulle gå, ja då var det inte en hand som sträcktes fram utan här skulle det kramas!

DET är bra betyg!!

Ny skall jag se på "nya Landgång" och vila resten av kvällen.

Kram

En snabbis

Sitter egentligen och skriver annat men det är ofta då jag kommer på saker att skriva om här.
Jobbar fortfarande på några mer välgenomarbetade blogginlägg som är på G. (spännande att programmet föreslår särskrivning)

Men nu kommer en tanke som jag skrivit om tidigare men nu kommer den ett varv till.

Jag är 33 år gammal, alltså fullt vuxen rent åldersmässigt och jag tror/vet att jag är vuxen i de allra flesta fallen. Förutom när jag väljer att inte vara det.

Hur som helst så har jag tänkt på en sak och nu i dagarna blev det så tydligt.

Jag kommer genom mitt yrke i kontakt med många människor, både i glädje och sorg. Härom dagen satt jag i telefon med en människa som jag råkar veta var 66 år. Detta gäller just de mellan 65 och 70år.
Mitt i samtalet som handlade om en en anhörigs begravning (fast personen pratade om allt annat än den... ja ja), frågar hon om hur länge jag varit präst. För att sedan kommentera att då var jag väl inte så gammal. Vilket jag knappt kommenterade för, för mig har min ålder ingenting  att göra med huruvida jag kan göra mitt jobb eller inte.

Jag kan förstå oron i att inte vara säker på att en person klarar av sitt arbete och som i detta fallet handlar om en begravning. Något oerhört viktigt.

Så igår ringde jag upp en person på några år över 80, då är det aldrig något "problem" med att jag inte är man och i femtioårsåldern. Detta är en kvinna och då är det än mindre "problem". Där möter jag snarare tankar om att jag minsann har kunnat bli vad jag önskat. snarare en beundran, men också en tillit till att jag kan. Jag har ju mitt yrke och då kan jag alltså.

Jag tror helt klart att det är en generationsfråga, även om det "bara" skiljer de båda personerna ca20 år åt så litar den ene på att har du ett yrke har du kompetens, medans den andre tänker ålder lika med kompetens.

Jag vet att jag inte kan utläsa allt detta av mina samtal med dessa båda personerna men de fick bli mina exempel för jag möter det då och då.

hur upplever ni att ni bli bedömda på grund av er ålder istället för tack vare er kompetens?

Hur har ni det?

Vid fem i tre gick jag mot köket på jobbet och hör hur en av husmödrarna pustar och säger, jag har inte satt på något kaffe undrar om det är det hon vill.

Till saken. Vi har kafferast kl tre, i cirka femton minuter. Om det är meningen att någon som egentligen inte jobbar med hushållsysslor skall sätta igång kaffet. Så är väl det ok bara man vet. Tror inte det är meningen jag skall sitta och vänta fem tio minuter på kaffet.
För det fick jag sätta igång nu när jag kom upp.

Att kvinnan som ojade sig över att jag kom och krävde kaffe hade bryggt tre kannor och inte kunde tänka sig brygga en kanna till oss. Fast det tillhör hennes arbetsuppgift.

Mutter.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Trädgårdsföreningen

på söndagen regnade det så det var lite halvsvårt att fördriva tiden. Gick ett ärende åt H och shoppade lite annat men sedan gick vi till Trädgårdsföreningen. Här kommer lite bilder därifrån.

Post Finnkampen

Väldigt glad över att vara ledig idag då helgen varit minst sagt intensiv.
I lördags morse klockan 04,45 ringde min väckarklocka och det var bara att masa sig ur sängen. Hade varit klok nog och gjort hallonsmoothie, som stod klar och väntade oss i kylen.
Bara att sörpla i sig "frukosten".

Sedan började färden klockan 06, med en rejäl omväg via Vetlanda, för inte kunde chefen ta sig till Eksjö eller Nässjö inte... Det var fler som steg av och på där men...

Så hamnade vi på Rasta och där väntade inte jag mig annat än kaffe och kanske en halv fralla med ost. Men borden var dukade och vi fick en full frukost, kaffe, juice, bröd, flera olika pålägg, ägg, yoghurt, gröt. Så nu fick vi i oss så vi klarade oss.

Tillslut framme i Göteborg för boende på Clarion Post Hotell, rummen var inte klara när vi kom så det blev en tur på stan. Hittade ett trevligt "fik" där vi satt ute och nästan blåste bort.
När vi kom tillbaka till hotellet en dryg halvtimme innan vi skulle till Ullevi [nya gamla], tänkte jag att nu borde visa rum hunnit bli färdiga. Frågade och vi fick vårt rum vilket var väldigt skönt, ibland är det bra att ha varit ute och åkt lite i alla fall.

Måste säga att det inte bara var en bra säng, det var ett mycket välutrustat rum. Hm det lät konstigt, men det fanns allt man kunde tänka sig behöva för någon natt på hotell.

Vi hade riktigt bra platser alldeles vid målgången för alla sprinttävlingar och ibland även vid starten beroende på hur lång sträcka som skulle springas.

Mustafa Mohammed, strax innan sitt långlopp, måste erkänna att det står still angående distansens längd men det är inte det som är det viktiga. Banan är ju bara 400m så alla distanser som var längre sprangs/löptes ju i varv på varv. Kanske såg ni detta lopp på tv, gjorde ni inte det kan jag säga att det var så roligt att titta på. "Musse" och de två andra svenskarna leder i något varv, sedan "tappar" Mustafa och lägger sig precis framför de två snabbaste finländarna. Undrade om det var annat än taktik för inte såg han så sliten ut. Det var inget annat än taktik! För nog sprang han ikapp de två andra svenskarna igen och minns jag inte fel så vann hann ju loppet!

Det var en upplevelse att befinna sig på plats på en så stor tävling. Jag upplevde inte att det på vår sida av Ullevi var så lite folk, men visst kunde det varit fler. Kan absolut tänka mig att åka igen på Finnkampen, när den går i Sverige. 

har lite fler bilder och lite annat att skriva om men det får bli i ett till inlägg senare idag.