Avslut, summering, avläsning, mätning, vägning...

Ja nu är det dags!
Min utmaning mellan 19e maj och 19e juni är klar.
Hade nog planer på att låta er ta större del av den men så har det tyvärr inte blivit...

Såhär skrev jag den 19e maj;

"Jag kommer inte bli träningsfanatiker (vad jag tänkt), jag bantar inte, har ingen egentlig nojja över att jag snart fyller 35år. Även om det kan se ut så på instagram och fb.

Men under en månad nu, först och främst tänker jag ge allt för att minska i vikt och stärka min kropp med muskler.

Ni vet att jag har en dröm, en dröm om att bli mamma och även om jag inte tror att mitt maskineri kommer igång av viktnedgång, så skadar det inte att ge det en sjuts.
För det är trots allt så att min vikt är lite av ett hinder, i alla fall om jag skall få hjälp från sjukvården. Och skall jag dessutom förhoppningsvis bära ett barn är det ju snällt mot kroppen att ha en hyfsad utgångspunkt.

Jag har stått still och stampat nu på en och samma vikt i princip sedan i höstas. Även om jag vet att jag just nu troligen bygger lite muskler och därav inte förlorar något i vikt utan att det kommer senare. Därför satsar jag nu en månad för att förhoppningsvis "hoppa ned från viktplatån".

Detta gör jag med bra mat och bra motion"

Så nu är det alltså dags att summera och fundera kring vad som hänt.
Tyvärr tog jag ingen före bild...
Men ni skall få lite mått och annnat...

Jag har i vikt blivit av med 4kg, sedan tror jag att i alla fall 1/2kg har jag nog gått upp och ned i alla fall en gång. Men 4kg enligt vågen.
Hade kanske hoppats på ett till men är fullt nöjd. Jag har "hoppat ned från viktplatån"! Vilket var det stora målet.

Jag tog mått däremot.
Byst: -4cm, vilket mest är "ryggfett" ni vet det där som blir till valk runt bhn, så det är toppen
Kan ha mindre storlek inte i kupa men i cm i BH! behöver inte gå på generösa avdelningen...
Midja: -4 cm så skönt!
Mage vid naveln: -2cm ok...
Stuss: -3cm
Lår: -4cm hihi
Överarm: oförändrat

Tyvärr mätte jag inte vaderna men de har minskat i omfång de med. Inte heller magen under naveln så att säga för den har minskat ordentligt
Är mycket nöjd med flera av mina mått måste jag säga!

Hur har jag tränat då?

Jo jag har tränat i ca 832 minuter vilket blir 13,8 timmar, ca 3 tim i veckan. Känns som mer...
Jag har gått och joggat ca 5 mil.
Tagit 6 snabba promenader
Joggat ynka 3 gånger.
Varit på "Träningshuset" och tränat easy line 7 gånger
Oj, 16 träningstillfällen på dessa veckor.
Många dagar har jag också sett till att få lite extra steg på stegräknaren.
Jag har tränat 3,75 gånger i veckan i snitt.

Jag måste erkänna att jag är så otroligt stolt över mig själv.
Detta har gett mer än bara viktnedgång.
Jag känner att jag är starkare i hela kroppen, märker när jag står länge i klackskor att det inte är några problem svajar inte längre, orkar mer över huvudtaget. Känner mig också så mycket snyggare.

Vad som förvånat mig är att jag tagit mig upp på morgonen. Många av träningstiderna på Träningshuset har varit 06,00 på morgonen, inte klokt men det passar mig.

Jag vet också att det blivit en vana att träna och jag är säker på att jag kommer träna två dagar i veckan utan problem i fortsättningen. Vissa vecor kanske till och med tre... Jag vill träna, har saknat det när det gått fyra dagar utan träning. Känner mig också både piggare och gladare!

Funderar en del på vad mat kan göra inte bara för vikten utan för måendet.

Nej, nu skall jag på allvar ta mig an dagens arbete!

Idag är det för övrigt sex år sedan jag och min man blev tillsammans!
Kram

Så svårt och så lätt

Någonstans i tjugoårsåldern lärde jag mig något som jag haft nytta av ända sedan dess.
Jag gick på folkhögskola och en vän till mig kanske två år äldre förlorade sin mamma. Vi blev lite osäkra på hur vi skulle agera/reagera när hon kom tillbaka.
Men någonstans inom mig insåg jag att jag bara kunde vara den jag är, lyssna, stå kvar, hålla om.
Jag mötte henne med öppen famn och en stor kram. Sedan löste sig det "jobbiga" av sig självt.

Senare lärde jag mig om förhållningssättet; Häll i, Håll ut, Håll om. (i en annan ordning) Detta kan man tänka på när någon är svårt sjuk, men framförallt när någon är i sorg.

Och på något sett har jag alltid känt mig riktigt säker när det gäller att möta människor som befinner sig på en svår plats i sina liv, sorg, sjukdom osv

Men jag blir i alla fall nervös, känner mig osäker. Då enbart på mina egna reaktioner och troligen om det kommer synas på mig.
För helt bekväm att möta sjukdomen som besitter människan är jag inte alltid...

I utkanten av min bekantskapskrets, via jobbet finns en familj som drabbats av att deras snart artonåriga dotter fick Leukemi för några månader sedan. Skrev om det då vet jag.

Hur det än är så skall hon genomgå stamcellsbyte och kommer befinna sig på hematologen i x antal veckor.
Där kommer hon behöva otaliga sjalar att ha på huvudet då de skall bytas till rena ofta. Två per dag.
Mamman skrev och bad om hjälp på FB.

Jag anmälde mig och sydde dessa

 Ja dessa kanske är lite "barnsliga" i mönstret, men jag tyckte de gjorde mig glad

 Den blåa är i ett underbart tyg, otroligt mjukt och lite "svalt".

Häromdagen var det dags att lämna över dem, jag hade tänkt lägga dem i brevlådan, men så feg tillät jag mig inte att vara.
Jag menar skulle de slå mig? Bita mig? Trodde jag hennes cancer skulle smitta? NEJ

Åkte dit och insåg att precis som vanligt kunde jag vara mig själv, lyssnade, jag ryggade inte tillbaka av åsynen av en väldigt sjuk flicka. Att bara vara där, räcker ofta men inte alltid långt.
Jag var helt slut efteråt för på något sett blir jag så intensivt närvarande i sådana situationer och för mig som träffat den friska flickan och nu träffade den mycket piggare/friskare flickan men ändå så sjuka, såg en spillra av den annars så pigga, glada och energifyllda, dansande, sjungande tjejen. Medan familjen tycker att hon nästan är som vanligt. Tårarna var nära när jag klev ut genom dörren.
Samtidigt är jag så tacksam för dessa möten då man verkligen delar liv. Naket och ärligt.

Vi tycker att det är svårt att möta varandra i svåra situationer, men vet ni för det allra mesta är det så lätt. Bara att vara, hålla om och hålla ut, lyssna
Ibland inte alltid men ibland är det också helt ok att erkänna sin litenhet för den som är drabbad. För ibland är det det mest ärliga och ofta har jag märkt att det sedan är lättare att vara sedan

Kram

Bråda dagar snurriga dagar

Var hos läkaren i tisdags (yngre snygg man i min ålder) och han var övertygad att inget är fel på mig. Jag är mindre säker på den saken :-)
Ja inget allvarligt fel alltså! Jag litar till att han kan sin sak, han verkade kompetent.

Men när jag blir stressad blir jag snurrig och är jag dessutom trött tappar jag ord. Så denna vecka har jag glömt saker, försökt säga ett ord men ur min mun har det kommit ett annat..
Nåja.

Denna vecka har jag fått ta över lite av chefens sysslor då hon hux flux kom på att hon ju skulle på kurs...

Men vet ni jag är LEDIG i helgen. Så fantastiskt skönt det skall bli. För jag tänker må bra denna helg!

Sedan skall jag erkänna att flickan som jag är bekant med som har Leukemi tar en hel del tankekraft. Men hon svarar bra på behandlingen hitintills. Hon har en stark mamma som uppdaterar oss.
Tänk så märkligt det är att det ofta är de/vi som är "utanför" den innersta kretsen som inte riktigt kanske borde behöva bearbeta, känna rädsla osv som gör det.
Men det klart, vi bryr oss om denna flicka och hennes familj, vi får inte samma information (självklart inte), vi har inte läkare, kuratorer med flera att prata med.
Ofta tror jag också att man tänker, jag borde inte känna såhär, så man erkänner inte riktigt för andra utan man tänker och känner för sig själv.

Jag tänker på ett särskilt tillfälle när det blev så tydligt för mig. Jag har varit volontär ett år och då bodde vi fyra ungdomar i ett hus. Jag kom lite extra nära en av dem. Det var året efter gymnasiet. Så tog det slut i maj och vi försvann åt olika håll. Vi båda började på varsin folkhögskola och hade inte jättemycket kontakt.
Så pratas vi vid i telefon året efter tror jag det var och jag får reda på att hans mamma dött. För ett år sedan!
Jag fick en chock, jag blev lite arg och ledsen över att han inte förstått att jag gärna funnits där för honom. Han hade bearbetat detta och sörjt.
Något fick mig att inte brista ut i gråt att inte lägga min chock, min ilska min sorg i hans knä. Han hade kommit så mycket längre. Men för mig var det helt nytt. En av mina närmaste vänner hade förlorat sin mamma. Jag visste att hon varit sjuk.
När vi lagt på grät jag.

Idag hade jag kanske vid ett senare tillfälle talat om att jag blev chockad och lite ledsen.

Många har berättat för mig om hur de som "egentligen sörjer"/de närmast anhöriga fått trösta de som kommit på besök till dem.
Man har absolut ha rätt att sörja oavsett om man är den som är närmast anhörig SJÄLVKLART.
Jag tycker ibland att vissa familjer inte låter andra sörja, fast det kan hända om en bästa vän osv.
Däremot kanske jag behöver tänka mig för vart jag ventilerar min sorg.
Jag kan absolut sörja med någon annan, gråta tillsammans över dennes, dotter, man, syster osv
Men jag kanske inte skall ge dem som sörjer en tyngre börda än de redan har.

Oj oj så djup jag blev idag då.
Hade tänkt bjuda på en fin bild jag tog igår men det får bli imorgon.

Kram

Vem är du?

1. Har du många nära vänner?Nej, men de jag har tycker jag mycket om! Även om jag inte alltid visar det.

2. Finns det människor utanför din familj som du faktiskt älskar?
Ja, det finns det!

3. Hatar du någon?
Nej. Gillar inte det ordet. det finns människor jag ogillar starkt men inte hatar. Har nog hatat en och annan men det går över fort. Kan absolut känna hat men det ebbar ut fort...

4. Är du långsint?
Nej. Inte i det stora hela, men visst finns det saker jag har svårt att släppa. Försöker dock att inte vara utåtriktat långsint, om ni förstår...

5. Vilken typ av humor har du?
Oj... älskar "Big bang theory" men har svårt för "pang i bygget"...

6. Vilken är din starkaste egenskap?
Envisheten, mitt lugn om det är en egenskap...

7. Å den svagaste?
Envisheten, att jag lätt stänger ute omvärlden och det verkar som om jag inte är "kramig" och mjuk, utan avståndstagande och "kall". Fast det inte alls stämmer. Hemlig som någon sa om mig...

8. Skulle du kalla dej själv lycklig?
Jaa, faktiskt för det allra mesta. kan känna mig olycklig korta och längre stunder, men när jag börjar "titta mig omkring" kommer alltid lyckan krypandes tillbaka

9. Har du lätt för att bli förälskad?
O ja. Hela tiden, men inte lika lätt som tidigare i livet. Eller det kanske är sanning med modifikation. Får nog svara med ett rungande JA

10. Är du social?
På sett och vis skulle jag kunna svara NEJ. Fast jag tror att jag är i vissa situationer socialt kompetent, jag kan läsa av ett rum en situation. Medans jag i andra sammanhang helst bara vill gömma mig och försvinna.
Behöver mycket tid för mig själv.
Fast jag drömmer om ett socialare jag. Tyvärr då jag är lite ev en enstöring tar mitt arbete stora delar av den sociala kvoten. Så det blir inte så mycket över till annat som jag skulle önska!


11. Vilken är din mest otippade sida?
Att jag är blygare än vad någon kan tro. Oj, jag brukar ha koll på detta... Att jag gillar asiatiska kampsportsfilmer (långt ifrån alla). Hm, kan inte komma på någon mer nu

12. Vilket är ditt tidigaste barndomsminne?
Den är svår, svårt att veta vad jag minns och vad jag sett på kort eller fått berättat för mig. Men jag minns långa ljumma sommarkvällar då jag i bara nattlinne fick vara uppe och spela krocket med min syster och bror och iband tror jag någon av grannarna. ÅH.
Eller när jag på sommaren låg på en filt, min gula, med pappa i skuggan.

13. Vilken roll är du mest lyckad i?
Oj, här får jag gå helt på egen känsla och uppfattning. Som hustru tror jag. Oj så svårt. Vet vad jag önskar!

14. Å mest misslyckad?
Som syster, detta hoppas jag delvis bara är min känsla. Men jag önskar så mycket mer för min relation med mina syskon!

(Äsch, där kom tårarna. Saknar hela min familj, mamma och pappa, syster med familj och bror med barn!)

15. Tror du på Gud?
Ja, vissa dagar mer än andra. Men alltid i grund och botten.

16. UFO'n då?
Nja, nej...

17. Vad i ditt liv skulle du vilja slippa?
De i mil långa avstånden till min familj! Den oregelbundna arbetstiden. Konflikter på arbetet. och en hel hög med andra världsliga ting

18. Vad i ditt liv kan du inte leva utan?
Min man, min övriga familj och närmaste vän. Fast ja ni vet, sol, mat vatten... Svårbesvarad fråga som får ett känslomässigt svar

19. Vad är din identitet?
Har blivit mycket mer prästen Ulrika än vad jag vill! Stretar ständigt med att bli mer av det som jag känner är jag i samklang med min prästroll! Med min man, min familj och Helena är jag jag, vilket är så skönt. Men den roll jag en gång trodde jag var tvungen att gå in i finns där och puttar undan mig titt som tätt...

20. Tycker du att du är snygg?
Ibland.

21. Intelligent?
Njä, inte särskilt. Fast ibland.

22. Rolig?
beror nog på vem man frågar. Men jag kan vara riktigt rolig, bjuder gärna på mig själv. Struntar i om jag säger något tokigt som går att skratta åt!

23. Vad har du för laster?
Allt för många. Tv. Chips. Att få shoppa regelbundet.

24. Tycker du sex är kul?
Kan det väl vara...

25. Vilken blogg vill du rekommendera?
Lovar att återkomma, hinner inte riktigt länka osv just nu. Men jag skall komma med tips!

Oj, idag ligger känslorna nära ytan och ni får ta det för vad det är. Mycket jag är det i alla fall!

Puss och kram

9e december

För alla är julen inte en högtid värd att fira. Där är ensamheten en stor bidragande orsak, liksom pengar. För julen kan vara kostsam oavsett om det handlar om en julklapp till varje familjemedlem för har du inte pengar så har du inte mer pengar kring jul.
Så idag blir det ett allvarsamt inlägg som kan skänka glädje till andra...

För det handlar om hur vi kan hjälpa andra på olika sett, jag är övertygad om att tillsammans kan man göra skillnad!!

Majblommans aktuella profilfrågor

Kommunerna ska följa skollagen och inte tillåta dolda avgifter i skolan.
Landstingen måste betrakta glasögon som medicinsk behandling.
Kommunerna måste ta sitt ansvar för barn även under det elva veckor långa sommarlovet.

De frivilliga bidragen behövs för att lindra vardagens vanmakt

Är det samhällets ansvar att se till att alla barn har en cykel eller får åka på sommarsemester? Av olika skäl kan föräldrar ha en knapp ekonomi som gör att barnen inte kan dela gemenskapen med sina kamrater på grund av att man saknar pengar. Majblomman ser tecken på en slags vardagens vanmakt och vi ser att klyftorna har ökat. I en vanlig skolklass är skillnaderna så stora att bristen på pengar är en ständig oro för ekonomiskt utsatta föräldrar och barn. Majblomman är ofta den sista utvägen när samhället inte räcker till. Och 500 kr till en cykel eller ett födelsedagskalas kan vara räddningen för dagen för ett barns gemenskap med sina kamrater.

Barns behov är omedelbara och kan inte vänta

Påverkansarbete är ofta en långsam process varför vi samtidigt måste hjälpa så många barn som möjligt. Majblomman lämnar inte barn i sticket utan kan ge ett bidrag som gör att de kan få följa med på skolutflykten just idag! Att påverka politiker och andra beslutsfattare menar vi är vuxnas ansvar, barn ska få vara barn och inte behöva ta vuxenansvar eller behöva ta konsekvenserna av politiska prioriteringar som inte analyserats utifrån barnkonventionen

Majblommeföreningen har: Plusgiro: 90 1907-6, där man kan ge ett bidrag. Men gå in på www.majblomman.se så finner du fler sett att skänka en slant, bla via mobilen.

Ett annat alternativ är din församlings diakonikassa.

Vad är detta? Jo i nästan varje församling finns en Diakon, som är vigd liksom prästen. Men dennes tjänst handlar mer om det sociala, att besöka ensamma människor, att stödja mitt i livet. Men man kan också gå till en diakon, eller uppsöka sin församling för ett ekonomiskt bidrag.

Hos oss där jag jobbar får den som kommer oftast en rekvisition till en av våra matvaruaffärer. Med den kan de handla mat, hygienartiklar mm men INTE öl och spel. Vid jul vet jag att det delas ut pengar till julklappar, ibland om någon behöver medicin.

Hur man gör kan se lite olika ut, vissa ger pengar, andra ser till att ha ett lager med basvaror, konserver, hygienartiklar, blöjor, välling, så att de kan plocka ihop matkassar att skänka till den som behöver. Vissa församlingar och stift har fonder som man själv eller diakonen kan söka bidrag ur, till säg glasögon el liknande.

Vissa har också den hjälpen att de tar emot kläder som de sedan skänker till hemlösa, behövande barnfamiljer osv. De brukar veta vad som just då behövs, så ring gärna och fråga innan ni eventuellt skänker kläder till en sådan verksamhet.

Hur gör du för att skänka pengar till din lokala kyrkas diakonala arbete?

Jo du ringer till expeditionen/diakonen/kyrkoherden och så säger du att nu såhär till jul undrar du om det finns något sett att bidra till diakonin i församlingen. Med ett ekonomiskt bidrag, leksaker… Fråga helt enkelt om de vill ta emot ett ekonomiskt bidrag eller om de har något annat förslag själva.Det kanske pågår ett projekt kring jul i din församling. Du kan också då be dem att de skall gå just till julklappar/julmat…

Jag rekomenderar!!

 Ja, jag tycker faktiskt att varje kvinna som gillar



sköna fantastiskt mjuka kläder som dessutom går att visa sig ute på stan i. Bör äga ett par magic
knickers. Som dessa på bilden ovan.

Nu till denna
höst har de även kommit i en långbyxvariant och heter magic pants (följ länken om du vill hitta dem). Som jag definitivt vill ha till hösten och vintern.


Dessa mjukisbyxor/tights, ja vad man nu vill kalla dem kommer från me&i. Till en början var det ett företag som ville skapa barnkläder som är slitstarka och som håller sig fina även om de ärvs av ett syskon el två. Dessutom är vissa av barnplaggen så att har de mudd nedtill kan man vika upp denna för mudden är lika fin på "avigsidan" allt för att barnet skall kunna ha kläderna länge. Såhär står det på hemsidan;

"me&i är ett svenskt modeföretag som tillverkar och säljer ansvarsfullt producerade kläder med unik design och hög kvalitet. Dessutom har kläderna skön passform. Med färg och form skapas den stil som är typisk för me&i. Utgångspunkten för designen är att varje barn är unikt – och kläderna ska ge barnen en möjlighet att uttrycka det."


 Ja alla kläder är märkta med detta också.

Men nu har de sedan jag kom i kontakt med dem stadigt ökat sin produktion av sköna och snygga vuxenkläder. Då främst till kvinnor men inte enbart. Ibland skapar de kläder så att barn och vuxen matchar helt. En klänning till dottern och en till mamman/mormor/moster... Då är de identiska. Ibland är det ett tryck som återkommer både på barn och vuxenplagg. Som jag fallit pladask för. Inte allt men mycket!

Idag (igår) har jag varit helt klädd i kläder från meaandi

Kram

j o b ... som i?

Jobbig, jobba... där tog det visst stopp...

Kan ju börja med att avhandla att vintern tydligen inte släppt sitt grepp om oss än då det fallit ca 30 cm snö, de senaste dagarna.

Jobbet kan vi också snabbt avhandla. Ska jobba idag fast bara på förmiddagen vilket är skönt. Borde därför sitta och skriva predikan nu, men vet ni jag har lånat en annan persons ord idag. Mina fanns inte att locka fram. Fast jag har ändrat och skrivit om lite så det skall passa mig och min mun bättre. ja alltså så att det låter som jag mm Den behövde också bli dagsaktuell. Men ordmassan slapp jag formulera.

En sak till som handlar om jobbet. Igår blev jag av en ledig prästkollega uppringd två gånger. Det är inte alltid jag svarar när han ringer. Just för att han ringer på helgen. Ofta en lördag efter klockan sex. Igår ringde han först vid sextiden och sedan kvart i åtta. Båda gångerna gällde det arbete som händer i nästa vecka. Som han dessutom hade denna vecka som varit på sig att prata med mig om. INTE okej tycker jag. Samtidigt vet jag att han blir lugn om jag svarar, men svarar inte varje gång. Speciellt inte en hel ledig helg!! Glad att det inte händer så ofta som för andra arbetskamrater.

Ibland tror jag man skall skriva om det jobbiga när man kommit en bit bort från det. När det värsta liksom lagt sig.
Men igår var det en jobbig dag inombords, för i övrigt var det en riktigt bra dag. Mannen min delade hushållssysslorna med mig av bara farten, tog egna initiativ. Jag skottade han ställde sig att plocka ur diskmaskinen, plocka ihop tvätt mm
Men inom mig bodde otillräckligheten igår med klump i magen och delvis värk i bröstet. Det var tungandat bitvis. Bara under korta stunder släppte det taget. Önskar att hjärnan kunde lyssna på sig själv, eller ja alltså att de kloka tankarna kunde få tyst på de andra tankarna.
Jag vet att många inte riktigt hinner det de skulle vilja på jobbet, att det är mänskligt att misslyckas med delar av sitt arbete ibland, att otillräckligheten säkerligen kan vara ett sundhetstecken, att jag kanske kan prioritera om för att få det jag tycker är viktigt gjort, jag kan tala med chefen om de saker jag inte känner jag klarar av just nu.
Men igår slukade det mig, snart kommer det fram att jag inte gjort det men det, att de inte vill ha mig där och där längre, att jag är dålig på att...
Ska jag titta nyktert på det så finns det egentligen två områden som jag faktiskt bör ta tag i. Vilket jag också ska göra.
Men inget av det borde få mig att må såhär inte alls.
Det händer egentligen inget allvarligt alls om jag inte gör det. Inte alls. Men känslan av att man har sagt att man ska och sedan ändå inte riktigt gjort det. Den är inte rolig, den måste bort. Det där andra det var bara i min hjärna. Jag är bra på stora delar av mitt arbete, eller jag är faktiskt bra på mitt arbete, jag kan det jag gör och är omtyckt.
Kanske är det därför som det tar mig hårt, det där som inte riktigt blir gjort som jag önskar, det där som ibland blir gjort med bara delar av min uppmärksamhet, det där jag inte riktigt vet om det är mitt att göra men som andra kanske tror är mitt.

Phu, att vara människa med allt vad det innebär är inte alltid lätt.
Glad över att jag bara jobbar nu på förmiddagen, att det är familjegudstjänst och att jag troligen skall bort på Me&I party klockan tre!
Känner eventuellt lite förkylning på G...

IDAG BLIR EN BRA DAG!!

Fundersam

Nu måste jag bara få skriva av mig lite.

Jag arbetar mestadels med barn och ungdom. Sedan är jag satt att i en av "storförsamlingens" kyrkor ha gudstjänst. Det har nog tidigare varit en egen församling men är inte det längre utan ingår i själva Vimmerby stads församling (nej jag har inte gjort en slarvig särskrivning).
Titt som tätt blir jag kallad till kyrkorådet och då skall det handla lite om denna del av församlingen, känns lite som att det görs för att det är ett måste.
Så är det då också som om jag skall ha en hel liten verksamhetsplan för den delen av församlingen. Vad jag vet är jag inte satt att arbeta med det.
Dessutom finns det ingen liten arbetsgrupp som jobbar med denna del av församlingen.

Jag är inte en präst som är gift med kyrkan och vänsterprasslar med min man. Om ni förstår vad jag menar. Jag är inte beredd att offra fritid för att få det att gå ihop.

Jag är engagerad i ungdomar, men jag är inte en sådan som tar fredagskvällarna till att hålla församlingshemmet öppet för ungdomarna.

Jag har mitt yrke så som alla andra har sitt yrke, sitt jobb. ja för mig är det ett arbete inte en livsstil.
Detta är inte helt vanligt. Ofta är det för präster en livsstil, man är liksom präst jämt. Det är jag med men allt jag gör handlar inte om kyrkan. Jag lever inte hela mitt liv inom kyrkan.

Så ibland tänker jag, vilket jag gör ikväll. Skall jag göra detta? Borde jag ha ett annat jobb?
Jag är ju delvis väldigt bra på mitt jobb.
Men jag brister i att jag skiljer så på jobb och min fritid. Fast jag tycker att det måste man kunna göra även om man är präst. Man skall inte behöva ha det som livsstil.
För här kommer mitt lilla samvete in också. Borde jag kanske ändå slita ännu mer, borde jag bli den som ägnar all tid åt mitt arbete och är överallt och gör allt överallt.
Starta grejer driva saker, komma med tokiga idéer och driva igenom dem?

Nej, jag skall nog inte det för jag är inte sådan, jag kan gärna haka på en bra idé och hjälpa till. Men nej, jag är en privat person.
Jag gillar mitt hem och att vara hemma, för mig är det ofta nog att bara umgås med min man.
Nja, nej fast jo. Jag behöver ingen stor umgängeskrets med en massa middagar på helgerna.

Sedan skulle jag aldrig vilja vara utan Helena och flera andra vänner! Absolut inte. Men jag är lite av en ensamvarg så är det också.

Nåja, jag skall prata med min chef och höra vad hon säger. Jag har ingen lust att driva verksamheten ensam i den delen av församlingen så det så!

Oavsett om ni förstått vad jag gaggat om eller ej så har jag fått skriva av mig!

Kram

Andra män?

 

Jag besökte en gammal värld där jag mötte en person från mellanperioden innan nutiden.

 

Ja lika märklig som min inledande mening lika märkligt var det att vara där på en plats som varit en del av mig och att möta en människa som inte hörde till den tiden i mitt liv. Utan hörde till en mer närliggande tid i mitt liv. Ja de blandades, alla känslor av nostalgi över att vara där, med alla känslor som är kring personen jag mötte.

 

 

 

Sedan tiden för min förälskelse/mitt stora intresse för denna man som är inblandad i det hela, har det hänt mycket. Vi är båda lyckligt gifta, jag vill inte längre ha honom på det sättet. Men vi sågs på riktigt i höstas på en av mina kurser, ja vi har samma yrke. Och jag visste inte hur vi skulle förhålla oss till varandra. Men han sökte kontakten och det var inga problem att umgås, det var riktigt trevligt!! Det kändes så bra som om luften rensades, för det märktes, om inte jag inbillade mig att vi båda undrade hur vi skulle förhålla oss.

Så var det dags igen i förra veckan. Dels befann vi oss på en ort där jag alldeles i närheten har levt två år av mitt liv. Två år där det hände och där jag kände mycket. Ja och så var nu denna man där från en annan tid… Jag tror knappt vi sa hej till varandra på hela tiden, våra blickar möttes några gånger. Men nej nu blev det konstigt.

Jag har inga som helst romantiska känslor för honom längre, fast det klart något hänger kvar där i känslorymden…

Andra män än min man?!

Jag funderade i fredags över detta. Anledningen är att jag då jobbade med en man som är riktigt snygg och sjunger och spelar så jag ryser mellan varven. Har ägnat ett helt blogginlägg åt honom…

Och så pratade jag och en begravningsentreprenör om vad som kan få någon att vänstra. Vi hade liksom fått en anledning att göra det av olika anledningar. Vi båda tycker mannen ifråga är snygg men vi kunde båda konstatera att det stannar där. Det finns liksom ingen längtan efter att… Ja inte vet jag kyssa karlen kanske.

Och då kommer ytterligare en fundering. Ibland undrar jag hur man vet att man älskar någon, jag kan också fundera över om jag verkligen älskar min man.

Detta låter kanske inte klokt, men jag har testat att försöka fantisera om en annan man, än min man. Men så fort det kommer till att göra något annat än att prata så är jag tillbaka till att tänka på min man. Det är genast han som dyker upp i min tanke och det är bara han jag vill ha! Vilket ju är en underbar känsla.

Så kanske är det att älska någon när man inte vill kyssa någon annan, när man inte kan ens tänka tanken på hur det skulle vara att kyssa någon annan för när tanken närmar sig byts bilden av "den andre" ut mot din partners…

Ja sedan finns det väl självklart annat som gör att jag fattar att jag älskar min man….

 

Varför älskar du din partner?!

 

Kram

Änkan inköpt

Ja den gula alltså, som bubbel till nyårsnatten. Brukar i vanliga fall köpa en Cava som jag/vi gillar men nu hade S presentkort på systemet och vi tyckte det vore roligt att prova en klassiker.

Ja, jag tänkte detta skulle få handla om nyår. Vi skall ha en anspråkslös liten middag här med svärmor och svåger.

Tänkte delge er lite recept och några tankar, kanske har ni redan handlat eller funderat ut vad ni skall äta eller inte.
Ni kommer inte tänka WOW, som i vad nytt och spännande.

Dels är det gott med vissa klassiker och dels har vi en gäst som inte skulle uppskattat säg en japan-inspirerad måltid som det kanske annars hade blivit.

Innan jag fortsätter kommer en allmän statusuppdatering; fortfarande rejält förkyld, så det är skönt med lite ledigt nu. Solen skiner och vi har det bra.

Till förrätt blir det småplock med dipp på denna tallrik från "bruka design"

Dippen hamnar i Ikeas ljuskopp a 5kr som ju går att använda till så mkt mer.

Jag tänker göra ostchips, med en inte alltför smakrik ost och lite permesan.

Tänker också baka "Torenesi" en slags brödpinnar, som man kan lämna framme efter man bakat och de blir  "grisini hårda", eller vilket jag rekommenderar förvara dem i påse, men plocka fram dem någon timme innan servering så de torkar till lite.

Jag kommer göra en halv sats för det blir MÅNGA, men är toppen även som drinktilltugg eller på en buffé.

Torenesi

225 grader, 8-10 min i mitten av ugnen.

50g jäst

3dl ljummet vatten

1/2 olja

2tsk salt

1msk socker

1ägg

10-11dl vetemjöl

(mjölk till pensling, flingsalt, sesam- el vallmofrö, riven ost)

Rör ut jästen i vattnet, tillsätt övriga ingredienser.

Jäs i 30 minuter

Sedan formar du degen till smala stänger, penslar med mjölk och väljer om du vill strö på lite salt el annat innan de åker in i ugnen.

Blir nog någon grönsak på denna tallrik också samt någon av dessa dippar

• Gräddfil och Holidaydip. Finns inget bättre (eller enklare för den delen..) God fortsättning förresten!

  14 hours ago · Unlike · 1
• 

  Ulrika Robertsson Detsamma och tack!

  14 hours ago via mobile · Like
• 

  Helena Östling Philadelfiaost och värm tacosås och häll över säger min mor.

  12 hours ago · Unlike · 1
• 

  Pia Jansson Finhackad röd lök blandad med cr fr eller finhackad gul lök, en riven vitlöksklyfta, cr fr och philadelpiaost som blandas runt. Gott!

  4 hours ago · Unlike · 1
• 

Till varmrätt blir det helstekt oxfilé med potatismuffins och två såser.

En pepparsås och en kantarellsås, två mest för att jag inte vill ha den med svamp...

Potatismuffins

200grader i 30min

3 ägg

1 gul lök

vitlök

5 potatisar

1msk potatismjöl

salt och peppar

Vispa ägg, riv löken och blanda i

Skala och riv potatisen, pressa ur så mkt vätska du kan

blanda ned potatis och potatismjöl i äggen

Sätt muffinsformar i en muffinsplåt om du har, fyll dessa och grädda.

Satsen går bra att dubbla men jag skulle inte dubbla mängden gul lök, gör man denna sats skulle jag ta en halv gul lök.

Vi gillar lök men det blev lite för mkt.

Som mellanrätt eller vad man skall kalla det tänker vi tunnskiva annans som vi sprider ut på ett fat och strör på socker och strimlad mynta.

Efterätten kommer senare tänkte vi men blir chokladfondant och en liten glassbomb med hemmagjord vaniljglass och hallonsorbé

som serveras på tallriken nedan.

För att på något sett "binda ihop" de olika rätterna så blir i förrätten ostchipsen det krispiga, till varmrätten tänkte jag nog finfinstrimla potatis som friteras och läggs på tallriken och till efterätten tänkte jag sno en idé från Jamie Oliver.

Då tänker jag temperera choklad som jag riglar ovanpå lite råsocker som ligger på ett bakplåtspapper, detta blir till ett cholkadchips.

Kanske blev detta lite rörigt, kanske hittade ni något ni kan ha nytta av.

Kram

Lux

Ja, det är väl så att vi firat ljuset idag.

Såg detta fina tåg imorse

De inte bara var fina de kunde faktiskt sjunga riktigt bra!!

Sedan var jag en stund på jobbet innan jag vid elva tiden begav mig hemåt.

Där jag dels lagade lunch och började förberedelserna för morgondagens lunch. Kycklingen är förberedd, potatisgratängen behöver bara värmas. Kladdkaka med mörk choklad till kaffet bakad. Det är även dukat. Började också med städningen. Ja och så skrev jag på lite jobbsaker däremellan.

Ikväll höll jag ett litet "Luciatal", på bilden samma luciatåg som i morse. Lika imponerad denna gång.

Så kom jag hem vid åtta, åt lite och sedan har jag städat klart.

Nu är jag helt slut. Samtidigt så behöver jag inte slita lika hårt nästa vecka med städning.

Adventstiden rusar så fort förbi. Vi befinner oss lite drygt halvvägs redan in i den. Vad har vi gjort under de här veckorna som gått? Vad har vi kvar att göra under veckorna som kommer?

Idag firar vi Lucia, många är de luciatåg som idag skrider fram. Många är de barn och ungdomar som har gått upp tidigt imorse och som lussar hela dagen. Och många är det som i fulla lokaler sitter ner och lyssnar till Lucia och hennes följe av tärnor, stjärngossar, tomtenissar och pepparkaksgubbar. De sjunger om ljuset! Snart så vänder det och vi kommer att gå mot ljusare tider!

Och visst är det väl så att när sångens olika stämmor äntligen tar ton och fyller vår vinterdag då tystnar för en stund alla de där orden som vi har fyllts med de senaste veckorna. Alla debatter om adventssamlingar, skolavslutningar och pepparkaksgubbar. Orden får stå tillbaka för en stund och vi lyssnar till sång och tittar på flammande ljuslågor. Orden kommer att komma tillbaka, men här i denna stund får vi bara sitta ned och ta in budskapet om att hur mörkt det än är så finns det strimmor av ljus!

Men Lucia är inte bara ljusets budbärarinna! Hon står också för hopp och mod! Med sitt liv och sin död berättar hon också om att det är viktigt att hålla fast vid det man tror på och som man tycker är viktigt! Lucias skönhet sitter därför inte främst på utsidan utan den finns i hennes inre! Och den talar till vårt inre. I luciasångerna om vinter och om ljus så viskar också Lucia att du är värdefull. Det du tror på och det som är viktigt för dig det är värdefullt! Ge inte upp! Håll fast! Och håll ut! 

Adventstiden rusar så fort förbi. Vi befinner oss lite drygt halvvägs redan in i den. Vad har vi gjort under de här veckorna som gått? Vad har vi kvar att göra under veckorna som kommer?

 Ungefär detta tal höll jag ikväll.

Hoppas ni haft en bra Luciadag!

Kram

Att nöja sig

Kanske skulle jag nöja mig med ett inlägg i veckan, ett bra inlägg i veckan, något som jag tänker över, skriver och skriver om. För att lägga ut här varje fredag eller så...

Kanske skulle det locka fler läsare, fast jag skriver ju inte här för att få massor av läsare. Då skulle jag anstränga mig på ett helt annat sett.

Inte tappa trådar och tankar som jag ibland får med min blogg, nu senast med den härliga kokboken jag köpte. Att här skulle det testlagas och recenseras. Så kommer stressen och tidsbristen och poff, borta.

Vet ni vad jag gillar mina slarviga små dagboksinlägg, gillar också när åtminstone jag själv får till det liksom och publicerar ett mer ordentligt inlägg.

Idag är det en dag då lusten bara räcker till ett slarvigt dagboksinlägg, en liten anteckning liksom.

Så håll till godo.

När man ser ut som jag gör (just nu) med en ordentlig svank och på det en rejäl bak, ja och så mage på det. Ja och så de väldigt korta benen. DÅ är det svårt att hitta jeans. Som inte gör att allt som inte får plats i byxorna väller ut ovanför byxlinningen det vill säga...

Om lite av min mage framtill behagar puta över lite lite, det kan jag stå ut med, men vill inte ha byxor som gör att allt väller över. Då skulle jag ju se ännu större ut.

Jag har när jag varit såhär stor förut och nu provat otaliga jeans. De ända som gått på är enligt mig "tantjeans". De som har varit alldeles för tantiga i stilen har jag självklart valt bort. Är alldeles för fåfäng för att bära dessa jeans. Även om jag för ett tag sedan köpte ett par "tantjeans", jag behövde byxor och hellre att de passar.

Nämen, jag skulle ju bara berätta om mitt senaste inköp... Gick igår in på "Sisters" har förr hittat kläder där ofta. Så såg jag ett par Lee jeans, de fanns dessutom i den jättestorlek jag just nu behöver, trodde jag... Såg riktigt höga ut i grenen så till och med jag skulle kunna ha dem. (självklart alldeles för långa). Gick in i provhytten...

Jag kunde ha dem! ett par Lee jeans, defenitivt inte ett par "tantjeans" utan ett par "snyggingjeans"! Som desutom den smala söta expediten hade på sig!
Ja inte blir jag smalare av att ha dem på mig. Men äntligen vet jag att det finns snygga moderiktiga jeans även i min storlek! har sett andra i min storelk ha, men aldrig hittat själv. Jippi! Dessutom är de sååå sköna. Och jag blev expidierad av en söt kille.

Nej, nu skall jag bara beklaga mig lite också så...
Igår trodde jag min förkylning gått över nästan helt. Det tror jag inte idag...

Kram

Arbetsdags

Trodde jag skulle färdigställa ett inlägg som ligger där som utkast, men hjärnan var för trög.
Steg upp vid åtta för att skriva klart min predikan, vilket gick fortare än jag trott så det blev en timme över innan jag behöver vara på jobbet...

Vet inte om jag skrivit detta förut. Men vissa dagar det är oftast söndagar som detta inträffar, så undrar jag vad jag egentligen pysslar med. Ja i grunden alltså.

Hur kan jag och många med mig ha ett yrke där vi ska föra fram ett budskap om en Gud som vi inte vetenskapligt har några som helst bevis för finns. (även om vetenskapsmännen närmar sig en "gudstanke" de med)
Inte nog med det det är relativt många människor som söndag efter söndag går och alltid har gått i kyrkan. Har de inget vettigare att göra med sin tid?

Jag vet att mitt jobb handlar om så mycket annat och att det faktiskt är en liten del av mitt jobb. Det att stå och predika, samtidigt som det självklart är så att allt jag gör i mitt jobb skall utmynna från budskapet den kristna kyrkan har.

Det handlar om medmänsklighet, respekt, kärlek och det hoppas jag ju att de flesta icketroende också handlar utifrån. så där känns det aldrig särskilt konstigt eller annorlunda mitt jobb.

Visst det finns säkert försäljare som inte helhjärtat tror på sin produkt, men de kan i alla fall se sin produkt.

Jag vet, jag kan en hel drös med motargument mot mitt eget struntsnack. men känslan smyger sig ändå på ibland. känslan av att jag och de som sitter i kyrkbänken är lite knäppa som ägnar tid åt något vi egentligen inte kan säga finns.

(fast samtidigt tror jag ju det...)

idag skall jag bara jobba nu någon timme på förmiddagen sedan är jag ledig. Har egentligen ledig helg men lovade att hoppa in då det var ont om folk. Fick ju ledigt förra helgen då jag skulle jobbat.

Ska handla lite när jag slutat, städa av köket och laga mat. Så mycket mer vet jag inte om jag vill göra faktiskt.

Imorgon hoppas jag få umgås med H, vi har en tanke om att baka och fylla deras frys lite innan bebisen kommer. Bakar väl kanske så min frys också fylls lite...
Kommit på en sak, Hs kök är på många sett mer lämpligt än vårt och det är nog sagt att jag skall komma dit eftersom vi i första hand bakar för att hon skall ha lite hemma. (Jo hon kan baka själv, men bullbaket ville hon ha lite hjälp med)
Det finns stora bänkytor, mycket plats att kavla på osv
Men ugnen, ja det är inget större fel på den, bara det att de har EN plåt. Baka bullar och ha en plåt...
Ska se om jag kan få måtten och eventuellt sno en plåt från jobbet.
Fast enligt mig är dessa moderna mindre ugnar inte gjorda för bullbak. Jag vet att det bakas bullar för fullt i dessa ugnar...

Nej, men hörrni, nu skall ni slippa mitt dravel. Dags att snygga till sig lite och ta sig till jobbet.

kram

Från den ena till den andra

Inne hos vår "husfru" på Öland, hittade jag en lista som visade sig komma från "Asta". Fast det gjorde den inte heller inte ursprungligen i alla fall.

Men det handlade om att skriva en lista på saker man är bra på. För att förhoppningsvis höja sig själv något.

Så, jag är bra på;

• att kopiera
• att dricka kaffe
• att klippa och klistra i ett word-dokument
• att ha familjegudstjänst
• att snabbt få ihop något att säga till olika tillfällen
• att lyssna (hoppas jag)
• att skriva mail, passar mig perfekt som medel för kommunikation!
• att vara flexibel och "koka soppa på en spik"
• att snacka bort en timme med en arbetskamrat
• att ibland inte göra mitt jobb...

Ja, det var jobbet det.

Privat då, ja vad JAG Ulrika är bra på...

att vara för mig själv

att laga mat, om jag vill och lusten finns

att lyssna

att prata

att handla, ibland inte kläder och mat men det mesta är jag bra på att handla

att titta på tv

att läsa

att lata mig, om jag vill

att stöka ned hemma

att städa

att fika

att äta jordgubbar

att pussas!!

att vara hustru till min man

att vara vän (oftast)

att glömma saker

att promenera

att handla julklappar "i tid" (redan handlat flera)

Nja, det får nog vara så även om jag vet att jag är bra på fler saker faktiskt! För jag har övat på att tänka på vad jag är bra på. Vilket man behöver göra!

Tro inte för den delen att jag inte kan skriva en lång lista på saker som jag är mindre bra på...

Nu om allt är som det ska är jag inne på andra dygnet på lägret och allt är helt ok.

Kram

Sådan mor sådan dotter

Det stämmer inte alltid.
I grunden är jag nog väldigt lik min mamma. I vissa lägen har jag valt att vara annorlunda, välja annorlunda och ibland har livet påverkat.

Det är vissa saker mamma gör, vissa saker hon tycker som jag egentligen också vill. Men jag orkar inte! Jag är inte så självutplånande, jag är mer tillåtande mot mig själv. Jag är inte så pessimistisk som min mor.

Blev en lång inledning. Denna semester har jag spenderat dagar hos en mor och en dotter.
Först svärmor och nu S mormor, alltså svärmors mamma.

Här har vi mor och dotter som är olika, även om jag självklart hittar likheter.

MormorA är väldigt gammeldags och väldigt modern samtidigt, med fasta åsikter och tankar om hur allt ska vara. Något av en pedant. Tror jag för jag ser tecken på det. Fast hon skulle aldrig säga åt oss att plocka oordning våra saker.



Här är kartoteket över hennes böcker, det kallar jag ordning och reda. Sedan har hon fixideer som att byta toarulle fast det finns kvar en hel del på rullen. Men vi ska inte behöva byta eller ta slut på den.



Här är hon i full styr med en överstrykningspenna och tv-tidningen. Hon stryker över det som kanske kan va ngt att se. Hon har massor med liknande saker för sig.

Mormor A har åsikter jag aldrig skulle dela.

Men det är ordning och reda och löning på fredag och det gillar jag.

Här blir man också tillfrågad om man är hungrig och vill ha mat eller om vi ska ta en fika. Skulle vi varit iväg en dag frågar hon om vi ätit. Hon tar inte det för givet. Att hon sedan är som många äldre och vill pracka på än en till kaka el portion. Det är en annan sak.

Kanske lever min svärmor i en morteaktion...
Jag vet inte om mormor A var likadan när svärmor växte upp. Om det kanske blev lite för mycket av ordning och reda för henne.

Sättet som mormor A hanterar saker och hur hon månar om oss med mat osv. Det passar mig väldigt bra.
Jag gillar henne jättemycket hon är en intressant kvinna. Jobbat åt Åhléns med ekonomi alla år.

MEN svärmor är mjukare, mer lik mig i åsikter och värderingar.

Kanske är svärmor och jag mer lika på sina håll än vad jag tänkt på.
Speciellt när det gäller städningen, eller nej, fast jo. Vi har mödrar som är väldigt noga vad gäller städning och att var sak har sin plats. Skulle gärna ta efter min mor där. Önskar ofta att jag skulle va mer ordningsam. Städade lika ofta som mamma.

Men men summa sumarum. Jag är glad över att ha båda dessa kvinnor i mitt liv. Det är intressant att se hur någon kan bli, likheter och olikheter. De är också viktiga för min man S och det är klart det spelar in.

"ofrivillig barnlöshet" del 2

En liten fortsättning med svar på några frågor och lite kommentarer.

Nej, har egentligen inte sökt mig/oss till något forum för att prata med likasinnade. Har i bekantskapskretsen de som varit i samma situation. Dit är jag /vi alltid välkomna om jag/vi vill prata.

Fick frågan vad vi sökt för hjälp och om de hittat fysiska hinder?
Jag har pcos, vilket betyder enkelt att jag inte har ägglossning. I alla fall inte regelbundet.
Så jag fick medicin som ska sätta igång ägglossning.
Första gången funkade pillren så att jag fick ägglossning, andra gången inte. Nu sist jag åt pillren tror jag att jag hade ägglossning, så nu är det bara att vänta och se.

Fast några andra hinder har inte hittats, vi verkar kompatibla. Läkaren var nästan förbryllade över att det inte blivit ngt barn.

Så nej jag tänker inte ge upp!! Och vem vet kanske är jag gravid just NU...

Ja tänk om man levt i ett katolskt land. Eller ett annat där det i kulturen "kräver" att man bildar familj med många barn. Det kan inte vara lätt att bo i ett land där preventivmedel är "förbjudet" enligt den kultur och de religiösa övertygelser man lever inom. (ni förstår även om jag är luddig).
Så har vi förbud mot abort i vissa länder.
Jag kan inte säga att jag tycker att aborter ska förbjudas. Jag är övertygad om att det finns tillfällen i en kvinnas liv då det är ända alternativet. Det måste jag acceptera, även om jag känslomässigt kanske inte kan förstå.
Däremot att använda abort som ett slags preventivmedel det förstår jag inte alls.

Tack snälla för era omtänksamma kommentarer! Det betyder mycket.

Hoppas ni ursäktar om tankegångarna avslutas abrupt. Hjärnan känns lite trög såhär i sommarförkylningens tid.

Har haft riktigt bra väder idag och jag har lyckats hålla mig riktigt stilla.
Kram