35 års kris?!

Nej, inte alls och samtidigt visst lite.

Jag kommer inte bli träningsfanatiker (vad jag tänkt), jag bantar inte, har ingen egentlig nojja över att jag snart fyller 35år. Även om det kan se ut så på instagram och fb.

Men under en månad nu, först och främst tänker jag ge allt för att minska i vikt och stärka min kropp med muskler.

 Ni vet att jag har en dröm, en dröm om att bli mamma och även om jag inte tror att mitt maskineri kommer igång av viktnedgång, så skadar det inte att ge det en sjuts.
För det är trots allt så att min vikt är lite av ett hinder, i alla fall om jag skall få hjälp från sjukvården. Och skall jag dessutom förhoppningsvis bära ett barn är det ju snällt mot kroppen att ha en hyfsad utgångspunkt.

Jag har stått still och stampat nu på en och samma vikt i princip sedan i höstas. Även om jag vet att jag just nu troligen bygger lite muskler och därav inte förlorar något i vikt utan att det kommer senare. Därför satsar jag nu en månad för att förhoppningsvis "hoppa ned från viktplatån".

Detta gör jag med bra mat och bra motion.

Idag har jag vilodag vad motion gäller, så skönt!

Dessutom har jag beställt en så snygg klänning som jag tänker ha på min systerdotters student och då vore det skoj om den satt ännu lite bättre.

Nej, nu skall jag ta en paus från jobbet innan det är dags att jobba kvällspasset. Hoppas vara hemma halvnio ikväll. Skall titta förbi ICA och köpa jordgubbar innan jag landar hemma en stund.

Kram

"ofrivillig barnlöshet"

”-Vissa är helt enkelt inte förunnade att få barn, vi har välsignats med tre. Men kan man inte få barn så kan man inte.”

Det är inte lätt och knappast rätt att rycka saker ur sitt sammanhang. Särskilt inte när man bara nästan kommer ihåg vad människan sa. Men summan av kardemumman var denna, att tja men vissa kan ju inte få barn och då är det väl inte meningen att de ska få några heller.

Tänker man att så som man är skapad så skall man förbli är tanken inte alls så konstig. Men då är ju frågan om det från början var tänkt att vissa människor inte skulle kunna få barn. Någon naturlig begränsning av barnafödandet. Så vi skulle slippa ”Kinamodellen”?! (en statlig begränsning av antal och kön)

Varför skall vi som lever i ett så utvecklat samhälle inte få ta hjälp? Varför verkar det som om det provocerar människor?

Jag har en vän som aldrig velat och inte vill ha barn, inte tjatar jag på att nog vill hon ha barn alltid, nog kommer hon att ångra sig. Visst vi har disskuterat det men tjatar på henne gör jag inte. Bara för att jag längtar efter barn.

Kvinnan som sa det jag ovan nämnt hade ingen aning om att jag försöker bli gravid. Men kanske kan man tänka sig för lite när man pratar. Jag blev sårad, riktigt ledsen av hennes ord.

Jag pratar fortfarande inte så mycket om detta. Kanske är det för att jag då skulle bli så deprimerad att jag inte klarar vardagen, eller så ledsen, eller…

Jag vet nog inte riktigt varför egentligen.

Det är märkligt ändå för jag tror att många upplevt detta själva eller har en eller flera i bekantskapskretsen som haft problem eller som helt enkelt aldrig fått barn.

Pratar man som ”ofrivilligt barnlös” inte om detta för att man är rädd för andra människors reaktioner? För att man tror man skall såra någon? För att ingen egentligen pratar om det, samtalen sker liksom bakom lyckta dörrar i viskande ton.

De som tillslut lyckats få barn är mer benägna att prata om det som de varit med om, upplever jag.

Det kan också vara så att man känner sig så skör att man inte orkar. Inte riktigt vågar för man vet inte hur man själv skall reagera om man börjar prata om det.

Det har säkert en hel massa orsaker till varför olika kvinnor och olika par inte pratar om att de är ofrivilligt barnlösa.

Jag har svårt att tänka på mig själv som en just nu ofrivilligt barnlös. Att vi sedan försökt relativt länge och faktiskt sökt hjälp det är en annan sak.

Hur är det då att se andra med bebisar?

För mig är det såhär; Jag kan känna irritation när jag ser en mamma med tre barn, säg mellan 3 och fem, plus en bebis. Jag menar hade dom inte tillräckligt många kan jag tänka då. Känna mig lite ledsen en kort stund, avundsjuk rent av.

Ser jag en kvinna med gravidmage känner jag mest bara längtan.

Min vän H (livssmulor.blogspot.se) som nu gått drygt halva tiden, det klart att jag önskar att jag vore i hennes situation. Absolut. Men det är deras första så jag känner en stor glädje över det pyret. Jag kommer ju bli en extra moster, det var nästan ibland så att jag till en början kände mig mer sprittande glad än H själv verkade. Missförstå mig rätt, hon ser det ju utifrån att bli mamma, det är hon som är gravid. Jag behöver inte känna av oro mm Jag kan bara tycka att det är sååå kul med en bebis i min närhet om några månader. Det finns någon att skämma bort lite, att låna så småningom osv

Så det är helt klart blandade känslor att se andra med barn. För mig är det värst med bebisar, där jag inte känner föräldrarna och de har fler barn sedan innan.

Annars njuter jag mest av att få gosa med dem. Har ju lilla M som jag döpte för inte så länge sedan inte kan jag missunna hennes föräldrar henne. Även om det känns i hjärtat när min älskade man bär på henne, när vi tillsammans gosar med henne.

Just nu har jag ätit äl piller igen och hoppas att huvudvärken jag känner är ett tecken på att pillren denna gång ger äl. Att äl kommer en dag när mannen och jag är hemma samtidigt. För även om man beräknar gör liksom kroppen lite som den vill…

Kom ihåg detta har varit mina åsikter, mina åsikter just nu…