Så svårt och så lätt

Någonstans i tjugoårsåldern lärde jag mig något som jag haft nytta av ända sedan dess.
Jag gick på folkhögskola och en vän till mig kanske två år äldre förlorade sin mamma. Vi blev lite osäkra på hur vi skulle agera/reagera när hon kom tillbaka.
Men någonstans inom mig insåg jag att jag bara kunde vara den jag är, lyssna, stå kvar, hålla om.
Jag mötte henne med öppen famn och en stor kram. Sedan löste sig det "jobbiga" av sig självt.

Senare lärde jag mig om förhållningssättet; Häll i, Håll ut, Håll om. (i en annan ordning) Detta kan man tänka på när någon är svårt sjuk, men framförallt när någon är i sorg.

Och på något sett har jag alltid känt mig riktigt säker när det gäller att möta människor som befinner sig på en svår plats i sina liv, sorg, sjukdom osv

Men jag blir i alla fall nervös, känner mig osäker. Då enbart på mina egna reaktioner och troligen om det kommer synas på mig.
För helt bekväm att möta sjukdomen som besitter människan är jag inte alltid...

I utkanten av min bekantskapskrets, via jobbet finns en familj som drabbats av att deras snart artonåriga dotter fick Leukemi för några månader sedan. Skrev om det då vet jag.

Hur det än är så skall hon genomgå stamcellsbyte och kommer befinna sig på hematologen i x antal veckor.
Där kommer hon behöva otaliga sjalar att ha på huvudet då de skall bytas till rena ofta. Två per dag.
Mamman skrev och bad om hjälp på FB.

Jag anmälde mig och sydde dessa

 Ja dessa kanske är lite "barnsliga" i mönstret, men jag tyckte de gjorde mig glad

 Den blåa är i ett underbart tyg, otroligt mjukt och lite "svalt".

Häromdagen var det dags att lämna över dem, jag hade tänkt lägga dem i brevlådan, men så feg tillät jag mig inte att vara.
Jag menar skulle de slå mig? Bita mig? Trodde jag hennes cancer skulle smitta? NEJ

Åkte dit och insåg att precis som vanligt kunde jag vara mig själv, lyssnade, jag ryggade inte tillbaka av åsynen av en väldigt sjuk flicka. Att bara vara där, räcker ofta men inte alltid långt.
Jag var helt slut efteråt för på något sett blir jag så intensivt närvarande i sådana situationer och för mig som träffat den friska flickan och nu träffade den mycket piggare/friskare flickan men ändå så sjuka, såg en spillra av den annars så pigga, glada och energifyllda, dansande, sjungande tjejen. Medan familjen tycker att hon nästan är som vanligt. Tårarna var nära när jag klev ut genom dörren.
Samtidigt är jag så tacksam för dessa möten då man verkligen delar liv. Naket och ärligt.

Vi tycker att det är svårt att möta varandra i svåra situationer, men vet ni för det allra mesta är det så lätt. Bara att vara, hålla om och hålla ut, lyssna
Ibland inte alltid men ibland är det också helt ok att erkänna sin litenhet för den som är drabbad. För ibland är det det mest ärliga och ofta har jag märkt att det sedan är lättare att vara sedan

Kram

Inget skämt då, inget idag

 

Det var märkligt den där dagen att ringa och meddela vad som hänt. Ett knappt år hade jag och min man varit ett par. Alldeles nyligen hade vi börjat flytta in i vårt hus.

 

Ja idag har den man som skulle blivit min svärfar/var min svärfar varit död i fem år.

 

Det var en solig och fin dag. Runt mig på tågstationer njöt människor av solen. Och så den märkliga taxiresan innan jag var framme.

 

Bävar inför nästa samtal som talar om för oss att någon vi älskar är död. Men det tänker jag inte gå och tänka på nu!

 

Ta vara på varandra.

KRAM

Bråda dagar snurriga dagar

Var hos läkaren i tisdags (yngre snygg man i min ålder) och han var övertygad att inget är fel på mig. Jag är mindre säker på den saken :-)
Ja inget allvarligt fel alltså! Jag litar till att han kan sin sak, han verkade kompetent.

Men när jag blir stressad blir jag snurrig och är jag dessutom trött tappar jag ord. Så denna vecka har jag glömt saker, försökt säga ett ord men ur min mun har det kommit ett annat..
Nåja.

Denna vecka har jag fått ta över lite av chefens sysslor då hon hux flux kom på att hon ju skulle på kurs...

Men vet ni jag är LEDIG i helgen. Så fantastiskt skönt det skall bli. För jag tänker må bra denna helg!

Sedan skall jag erkänna att flickan som jag är bekant med som har Leukemi tar en hel del tankekraft. Men hon svarar bra på behandlingen hitintills. Hon har en stark mamma som uppdaterar oss.
Tänk så märkligt det är att det ofta är de/vi som är "utanför" den innersta kretsen som inte riktigt kanske borde behöva bearbeta, känna rädsla osv som gör det.
Men det klart, vi bryr oss om denna flicka och hennes familj, vi får inte samma information (självklart inte), vi har inte läkare, kuratorer med flera att prata med.
Ofta tror jag också att man tänker, jag borde inte känna såhär, så man erkänner inte riktigt för andra utan man tänker och känner för sig själv.

Jag tänker på ett särskilt tillfälle när det blev så tydligt för mig. Jag har varit volontär ett år och då bodde vi fyra ungdomar i ett hus. Jag kom lite extra nära en av dem. Det var året efter gymnasiet. Så tog det slut i maj och vi försvann åt olika håll. Vi båda började på varsin folkhögskola och hade inte jättemycket kontakt.
Så pratas vi vid i telefon året efter tror jag det var och jag får reda på att hans mamma dött. För ett år sedan!
Jag fick en chock, jag blev lite arg och ledsen över att han inte förstått att jag gärna funnits där för honom. Han hade bearbetat detta och sörjt.
Något fick mig att inte brista ut i gråt att inte lägga min chock, min ilska min sorg i hans knä. Han hade kommit så mycket längre. Men för mig var det helt nytt. En av mina närmaste vänner hade förlorat sin mamma. Jag visste att hon varit sjuk.
När vi lagt på grät jag.

Idag hade jag kanske vid ett senare tillfälle talat om att jag blev chockad och lite ledsen.

Många har berättat för mig om hur de som "egentligen sörjer"/de närmast anhöriga fått trösta de som kommit på besök till dem.
Man har absolut ha rätt att sörja oavsett om man är den som är närmast anhörig SJÄLVKLART.
Jag tycker ibland att vissa familjer inte låter andra sörja, fast det kan hända om en bästa vän osv.
Däremot kanske jag behöver tänka mig för vart jag ventilerar min sorg.
Jag kan absolut sörja med någon annan, gråta tillsammans över dennes, dotter, man, syster osv
Men jag kanske inte skall ge dem som sörjer en tyngre börda än de redan har.

Oj oj så djup jag blev idag då.
Hade tänkt bjuda på en fin bild jag tog igår men det får bli imorgon.

Kram

Psykisk hälsa hos unga vuxna

Jag önskar jag nu kunde presentera ett alldeles fantastiskt insiktsfullt inlägg kring psykiatri och neuropsykriatriska funktionshinder. Då särskilt med tanke på unga vuxna.

Jag har försökt länge, jag har tänkt länge, jag har skrivit några utkast

För jag är orolig, jag är lite arg, jag har tankar och jag tycker en hel del.

Jag har träffat människor som vänt sig till mig i min proffession då de känt sig uppgivna kring sin siutuation.
Har paratat med vänner och bekanta som har nära anhöriga med funktionsnedsättning och psykologiska problem.

Vissa har varit medvetna om sin diagnos under stora delar av livet, den har blivit en del av dem precis som någons intresse för tåg är en del av dem. (missförstå mig rätt)
De har fått hjälp att förstå hur de fungerar i en omvärld som inte fungerar optimalt för dem. Även om uppväxten inte varit lätt har de ändå funnit något som oftast fungerar.

Andra har inte haft samma uppväxt, de har bara förstått eller anat att de inte passar in, varit bråkstakar. Minns en uppväxt av ständiga utbrott, av utanförskap och oförståelse. Jag tänker inte säga att de har haft föräldrar som varit mindre bra, som inte förstått, som inte orkat. Vissa har haft föräldrar som inte räckt till det tror jag i och för sig också. Ytterligare andra kanske kämpat hårt för och med sina barn men inget har hjälpt.
Dessa har kanske inte levt med någon diagnos, något som kanske kan hjälpa till med förståelsen varför världen är så konstig, varför man inte klarar av att leva i den så som andra klarar det.

Oavsett är min upplevelse att det finns så stora brister, att ingen ritkigt verkar veta något, att man behandlar människor godtyckligt. Men det stämmer ju inte. Jag tror det finns god kunskap! Jag vet att det forskas, att det finns boenden som fungerar, att det finns kunskap som används på ett tillfredsställande sett.
 Men hur används kunskapen? Varför används den inte? Hur kan man klumpa ihop olika funktionshinder som skiljer sig så mycket åt att de är som natt och dag och behandla utifrån att det som fungerar för en fungerar för alla? Hur kan vi tillåta att människor "förvaras" och medicineras utan egentlig kunskap om eventuell diagnos? Eller överhuvudtaget?

Oj, nu har jag fått ur mig lite...

Kram

Vem är du?

1. Har du många nära vänner?Nej, men de jag har tycker jag mycket om! Även om jag inte alltid visar det.

2. Finns det människor utanför din familj som du faktiskt älskar?
Ja, det finns det!

3. Hatar du någon?
Nej. Gillar inte det ordet. det finns människor jag ogillar starkt men inte hatar. Har nog hatat en och annan men det går över fort. Kan absolut känna hat men det ebbar ut fort...

4. Är du långsint?
Nej. Inte i det stora hela, men visst finns det saker jag har svårt att släppa. Försöker dock att inte vara utåtriktat långsint, om ni förstår...

5. Vilken typ av humor har du?
Oj... älskar "Big bang theory" men har svårt för "pang i bygget"...

6. Vilken är din starkaste egenskap?
Envisheten, mitt lugn om det är en egenskap...

7. Å den svagaste?
Envisheten, att jag lätt stänger ute omvärlden och det verkar som om jag inte är "kramig" och mjuk, utan avståndstagande och "kall". Fast det inte alls stämmer. Hemlig som någon sa om mig...

8. Skulle du kalla dej själv lycklig?
Jaa, faktiskt för det allra mesta. kan känna mig olycklig korta och längre stunder, men när jag börjar "titta mig omkring" kommer alltid lyckan krypandes tillbaka

9. Har du lätt för att bli förälskad?
O ja. Hela tiden, men inte lika lätt som tidigare i livet. Eller det kanske är sanning med modifikation. Får nog svara med ett rungande JA

10. Är du social?
På sett och vis skulle jag kunna svara NEJ. Fast jag tror att jag är i vissa situationer socialt kompetent, jag kan läsa av ett rum en situation. Medans jag i andra sammanhang helst bara vill gömma mig och försvinna.
Behöver mycket tid för mig själv.
Fast jag drömmer om ett socialare jag. Tyvärr då jag är lite ev en enstöring tar mitt arbete stora delar av den sociala kvoten. Så det blir inte så mycket över till annat som jag skulle önska!


11. Vilken är din mest otippade sida?
Att jag är blygare än vad någon kan tro. Oj, jag brukar ha koll på detta... Att jag gillar asiatiska kampsportsfilmer (långt ifrån alla). Hm, kan inte komma på någon mer nu

12. Vilket är ditt tidigaste barndomsminne?
Den är svår, svårt att veta vad jag minns och vad jag sett på kort eller fått berättat för mig. Men jag minns långa ljumma sommarkvällar då jag i bara nattlinne fick vara uppe och spela krocket med min syster och bror och iband tror jag någon av grannarna. ÅH.
Eller när jag på sommaren låg på en filt, min gula, med pappa i skuggan.

13. Vilken roll är du mest lyckad i?
Oj, här får jag gå helt på egen känsla och uppfattning. Som hustru tror jag. Oj så svårt. Vet vad jag önskar!

14. Å mest misslyckad?
Som syster, detta hoppas jag delvis bara är min känsla. Men jag önskar så mycket mer för min relation med mina syskon!

(Äsch, där kom tårarna. Saknar hela min familj, mamma och pappa, syster med familj och bror med barn!)

15. Tror du på Gud?
Ja, vissa dagar mer än andra. Men alltid i grund och botten.

16. UFO'n då?
Nja, nej...

17. Vad i ditt liv skulle du vilja slippa?
De i mil långa avstånden till min familj! Den oregelbundna arbetstiden. Konflikter på arbetet. och en hel hög med andra världsliga ting

18. Vad i ditt liv kan du inte leva utan?
Min man, min övriga familj och närmaste vän. Fast ja ni vet, sol, mat vatten... Svårbesvarad fråga som får ett känslomässigt svar

19. Vad är din identitet?
Har blivit mycket mer prästen Ulrika än vad jag vill! Stretar ständigt med att bli mer av det som jag känner är jag i samklang med min prästroll! Med min man, min familj och Helena är jag jag, vilket är så skönt. Men den roll jag en gång trodde jag var tvungen att gå in i finns där och puttar undan mig titt som tätt...

20. Tycker du att du är snygg?
Ibland.

21. Intelligent?
Njä, inte särskilt. Fast ibland.

22. Rolig?
beror nog på vem man frågar. Men jag kan vara riktigt rolig, bjuder gärna på mig själv. Struntar i om jag säger något tokigt som går att skratta åt!

23. Vad har du för laster?
Allt för många. Tv. Chips. Att få shoppa regelbundet.

24. Tycker du sex är kul?
Kan det väl vara...

25. Vilken blogg vill du rekommendera?
Lovar att återkomma, hinner inte riktigt länka osv just nu. Men jag skall komma med tips!

Oj, idag ligger känslorna nära ytan och ni får ta det för vad det är. Mycket jag är det i alla fall!

Puss och kram

9e december

För alla är julen inte en högtid värd att fira. Där är ensamheten en stor bidragande orsak, liksom pengar. För julen kan vara kostsam oavsett om det handlar om en julklapp till varje familjemedlem för har du inte pengar så har du inte mer pengar kring jul.
Så idag blir det ett allvarsamt inlägg som kan skänka glädje till andra...

För det handlar om hur vi kan hjälpa andra på olika sett, jag är övertygad om att tillsammans kan man göra skillnad!!

Majblommans aktuella profilfrågor

Kommunerna ska följa skollagen och inte tillåta dolda avgifter i skolan.
Landstingen måste betrakta glasögon som medicinsk behandling.
Kommunerna måste ta sitt ansvar för barn även under det elva veckor långa sommarlovet.

De frivilliga bidragen behövs för att lindra vardagens vanmakt

Är det samhällets ansvar att se till att alla barn har en cykel eller får åka på sommarsemester? Av olika skäl kan föräldrar ha en knapp ekonomi som gör att barnen inte kan dela gemenskapen med sina kamrater på grund av att man saknar pengar. Majblomman ser tecken på en slags vardagens vanmakt och vi ser att klyftorna har ökat. I en vanlig skolklass är skillnaderna så stora att bristen på pengar är en ständig oro för ekonomiskt utsatta föräldrar och barn. Majblomman är ofta den sista utvägen när samhället inte räcker till. Och 500 kr till en cykel eller ett födelsedagskalas kan vara räddningen för dagen för ett barns gemenskap med sina kamrater.

Barns behov är omedelbara och kan inte vänta

Påverkansarbete är ofta en långsam process varför vi samtidigt måste hjälpa så många barn som möjligt. Majblomman lämnar inte barn i sticket utan kan ge ett bidrag som gör att de kan få följa med på skolutflykten just idag! Att påverka politiker och andra beslutsfattare menar vi är vuxnas ansvar, barn ska få vara barn och inte behöva ta vuxenansvar eller behöva ta konsekvenserna av politiska prioriteringar som inte analyserats utifrån barnkonventionen

Majblommeföreningen har: Plusgiro: 90 1907-6, där man kan ge ett bidrag. Men gå in på www.majblomman.se så finner du fler sett att skänka en slant, bla via mobilen.

Ett annat alternativ är din församlings diakonikassa.

Vad är detta? Jo i nästan varje församling finns en Diakon, som är vigd liksom prästen. Men dennes tjänst handlar mer om det sociala, att besöka ensamma människor, att stödja mitt i livet. Men man kan också gå till en diakon, eller uppsöka sin församling för ett ekonomiskt bidrag.

Hos oss där jag jobbar får den som kommer oftast en rekvisition till en av våra matvaruaffärer. Med den kan de handla mat, hygienartiklar mm men INTE öl och spel. Vid jul vet jag att det delas ut pengar till julklappar, ibland om någon behöver medicin.

Hur man gör kan se lite olika ut, vissa ger pengar, andra ser till att ha ett lager med basvaror, konserver, hygienartiklar, blöjor, välling, så att de kan plocka ihop matkassar att skänka till den som behöver. Vissa församlingar och stift har fonder som man själv eller diakonen kan söka bidrag ur, till säg glasögon el liknande.

Vissa har också den hjälpen att de tar emot kläder som de sedan skänker till hemlösa, behövande barnfamiljer osv. De brukar veta vad som just då behövs, så ring gärna och fråga innan ni eventuellt skänker kläder till en sådan verksamhet.

Hur gör du för att skänka pengar till din lokala kyrkas diakonala arbete?

Jo du ringer till expeditionen/diakonen/kyrkoherden och så säger du att nu såhär till jul undrar du om det finns något sett att bidra till diakonin i församlingen. Med ett ekonomiskt bidrag, leksaker… Fråga helt enkelt om de vill ta emot ett ekonomiskt bidrag eller om de har något annat förslag själva.Det kanske pågår ett projekt kring jul i din församling. Du kan också då be dem att de skall gå just till julklappar/julmat…

Skriva igång hjärnan

Ja nu får ni stå ut med att jag skriver igång hjärnan och fingrarna så här offentligt.
Tänker inte skriva något uppseendeväckande.
Vet inte hur det är med er men ibland när jag behöver producera en text så kommer inte riktigt orden inspirationen fattas och allt känns trögt.

Så är det nu.

Jag behöver skriva ihop ett griftetal till dagens begravning. En arbetskamrat kommenterade detta nyss och sa "Till idag?!"

Ja det kan kanske verka lite märkligt hur jag väljer att skriva en text som på sett och vis markerar slutet av/och summerar en människas liv först samma dag.
Det är inte så att jag inte de senaste dagarna har funderat på vad jag skall skriva. Men det är sällan jag sätter mig ned och formulerar och skriver ned något förrän samma dag. Det är så jag fungerar i min kreativitet.

Det blir ju så att man ser på saker och ting olika utifrån och innifrån. Jag förstår att det kan verka nonschalant att jag sitter bara några timmar innan en begravning och skriver griftetalet. Något av det sista som officiellt sägs om en medmänniska.

Men det här är mitt arbete, min proffesion. Jag är proffs på detta. Ja jag är faktiskt riktigt bra på begravning. Det är något av det mest stimulerande i mitt arbete att ha begravningar.

Jag tror att vi är många som har arbetsuppgifter eller har haft arbetsuppgifter som sett innifrån ter sig fullt normala. Där vi har en distans som de som ser på utifrån inte kan ha. Där sättet vi utför dem på kan tyckas väldigt märkligt om man själv inte har insyn i hur det är att arbeta som : sjuksyster, präst, lärare...

Självklart händer det att jag skriver ned ett griftetal någon dag innan och de finns alltid med mig i tanken några dagar innan de kommer i skrift.

Så nu tror jag hjärnan och fingrarna har kommit igång!

Kram

j o b ... som i?

Jobbig, jobba... där tog det visst stopp...

Kan ju börja med att avhandla att vintern tydligen inte släppt sitt grepp om oss än då det fallit ca 30 cm snö, de senaste dagarna.

Jobbet kan vi också snabbt avhandla. Ska jobba idag fast bara på förmiddagen vilket är skönt. Borde därför sitta och skriva predikan nu, men vet ni jag har lånat en annan persons ord idag. Mina fanns inte att locka fram. Fast jag har ändrat och skrivit om lite så det skall passa mig och min mun bättre. ja alltså så att det låter som jag mm Den behövde också bli dagsaktuell. Men ordmassan slapp jag formulera.

En sak till som handlar om jobbet. Igår blev jag av en ledig prästkollega uppringd två gånger. Det är inte alltid jag svarar när han ringer. Just för att han ringer på helgen. Ofta en lördag efter klockan sex. Igår ringde han först vid sextiden och sedan kvart i åtta. Båda gångerna gällde det arbete som händer i nästa vecka. Som han dessutom hade denna vecka som varit på sig att prata med mig om. INTE okej tycker jag. Samtidigt vet jag att han blir lugn om jag svarar, men svarar inte varje gång. Speciellt inte en hel ledig helg!! Glad att det inte händer så ofta som för andra arbetskamrater.

Ibland tror jag man skall skriva om det jobbiga när man kommit en bit bort från det. När det värsta liksom lagt sig.
Men igår var det en jobbig dag inombords, för i övrigt var det en riktigt bra dag. Mannen min delade hushållssysslorna med mig av bara farten, tog egna initiativ. Jag skottade han ställde sig att plocka ur diskmaskinen, plocka ihop tvätt mm
Men inom mig bodde otillräckligheten igår med klump i magen och delvis värk i bröstet. Det var tungandat bitvis. Bara under korta stunder släppte det taget. Önskar att hjärnan kunde lyssna på sig själv, eller ja alltså att de kloka tankarna kunde få tyst på de andra tankarna.
Jag vet att många inte riktigt hinner det de skulle vilja på jobbet, att det är mänskligt att misslyckas med delar av sitt arbete ibland, att otillräckligheten säkerligen kan vara ett sundhetstecken, att jag kanske kan prioritera om för att få det jag tycker är viktigt gjort, jag kan tala med chefen om de saker jag inte känner jag klarar av just nu.
Men igår slukade det mig, snart kommer det fram att jag inte gjort det men det, att de inte vill ha mig där och där längre, att jag är dålig på att...
Ska jag titta nyktert på det så finns det egentligen två områden som jag faktiskt bör ta tag i. Vilket jag också ska göra.
Men inget av det borde få mig att må såhär inte alls.
Det händer egentligen inget allvarligt alls om jag inte gör det. Inte alls. Men känslan av att man har sagt att man ska och sedan ändå inte riktigt gjort det. Den är inte rolig, den måste bort. Det där andra det var bara i min hjärna. Jag är bra på stora delar av mitt arbete, eller jag är faktiskt bra på mitt arbete, jag kan det jag gör och är omtyckt.
Kanske är det därför som det tar mig hårt, det där som inte riktigt blir gjort som jag önskar, det där som ibland blir gjort med bara delar av min uppmärksamhet, det där jag inte riktigt vet om det är mitt att göra men som andra kanske tror är mitt.

Phu, att vara människa med allt vad det innebär är inte alltid lätt.
Glad över att jag bara jobbar nu på förmiddagen, att det är familjegudstjänst och att jag troligen skall bort på Me&I party klockan tre!
Känner eventuellt lite förkylning på G...

IDAG BLIR EN BRA DAG!!

När lär vi oss detta?

Har kommit fram till att vissa saker som hör till vuxenvärlden ska man tydligen lära sig genom "försök och misstag"/trail and error- metoden.
Vissa saker är bagateller i tillvaron, medans andra defenitivt inte är det!

Detta påbörjade jag förra året för längesedan men nu får det publiceras. Vi kom vid tillfället på fler saker som jag sedan inte lyckats komma på igen.

Tänkte lista några av de saker jag och min vän H kommit på. Några mindre allvarliga och några lite mer allvarliga.



Jag lärde mig att sätta igång en diskmaskin, men fylla på spolglans... och salt?? I vår maskin syns det inte ens när spolglansen är slut och att fylla på den är hm inte svårt, men jag vet egentligen inte om jag lyckats någon gång. Gör jag detta tillräckligt ofta? Fyller på alltså... Och saltet, kollade och det var alldeles slut, kanske bäst att köpa lite...
Dessutom har alla maskiner inte behov av varken salt eller spolglans om jag förstått det hela rätt... Numera säger de till själva om det fattas...

Något jag också lärde mig var att sätta igång en tvättmaskin. Men vet ni hur man gör om luckan fastnat och man inte får upp den?
Det vet jag efter att i någon tvättstuga tillhörande något fastighetsbolag räknat ut det på egen hand.



Ser ni luckan nere i högra hörnet? De kan sitta på olika ställen men innanför denna lucka finns det en nödöppnare. Den drar man i och vips öppnas luckan. Kollade lite på nätet och det är många som undrat och ställt frågan, det verkar också som om de som svarat lärt sig via "trail and error"-metoden...


Så var det det lite mer allvarliga, visst är det trevligt med ren och skinande disk och att få ut kläderna ur tvättmaskinen. Men vissa saker vill man inte lära sig medans man är mitt uppe i det så att säga.

Detta gäller cellprovtagningen för att upptäcka livmodershalscancer här nedan står lite kring inbjudan som jag hämtat på vårdguiden.se.

Inbjudan

Alla kvinnor mellan 23 och 49 år som är mantalsskrivna i Stockholms län kallas vart tredje år till en gynekologisk cellprovtagning. Kvinnor mellan 50 och 60 år kallas vart femte år. Om du redan har tagit ett cellprov mellan två kallelser, hos till exempel en privat gynekolog, får du ingen kallelse.

Barnmorskor på nästan alla mödravårdscentraler / barnmorskemottagningar i länet utför provtagningen. Du kallas till den mottagning som ansvarar för det område där du bor.

I den yttre bekantskapskretsen finns en kvinna som när hon för första gången blev kallad till gynekologisk cellprovtagning som 23 åring var oskuld. Ingenstans verkar det stå att du inte behöver gå på provtagningen som oskuld. Ingen frågade heller henne om hon var oskuld eller inte.

Då kommer vi till detta med mödomshinnan, denna kan "försvinna" när man idrottar, rider eller använder tampong. Andra har den kvar till den dag de "vinner sin sexualitet"/har sex för första gången.

Denna kvinna hade sin mödomshinna kvar. Så den relativt enkla provtagningen som är helt smärtfri i princip. Blev för henne något helt annat och defenitivt smärtfritt.

Hon fick alltså lära sig genom att själv uppleva att hon som oskuld inte behöver ha tagit sitt första cellprov. Är mycket glad över att själv sluppit detta.

Nästa faller inom ramen för privat hygien, tydligen är det så att informationen kring detta har blivit bättre sedan jag gick i skolan. Men säg att man inte har föräldrar som upplyser än om att när man börjar nå tonåren behöver tänka på hygienen även kring det mest privata. Tja, då vore det ju bra om man kunde få den informationen hos barnmorskan eller i skolan under sexualkunskaps-lektionerna eller vad de nu heter. 
Jag fick aldrig den informationen, varken i skolan eller hemma. Mina första bindor skrev jag en lapp till mamma om och la på köksbordet.
Förstod väl så småningom hur man "bör" ha det med hygienen i det området. Hade väl kanske inte hänt så mycket. Men information om intimhygien är nog ändå bra att få.
 

Som sagt det var mer vi kom på men det är inget jag idag minns.

Har du något som du tänker, NÄR skulle man ha lärt sig detta och kanske av VEM?!

"ofrivillig barnlöshet"

”-Vissa är helt enkelt inte förunnade att få barn, vi har välsignats med tre. Men kan man inte få barn så kan man inte.”

Det är inte lätt och knappast rätt att rycka saker ur sitt sammanhang. Särskilt inte när man bara nästan kommer ihåg vad människan sa. Men summan av kardemumman var denna, att tja men vissa kan ju inte få barn och då är det väl inte meningen att de ska få några heller.

Tänker man att så som man är skapad så skall man förbli är tanken inte alls så konstig. Men då är ju frågan om det från början var tänkt att vissa människor inte skulle kunna få barn. Någon naturlig begränsning av barnafödandet. Så vi skulle slippa ”Kinamodellen”?! (en statlig begränsning av antal och kön)

Varför skall vi som lever i ett så utvecklat samhälle inte få ta hjälp? Varför verkar det som om det provocerar människor?

Jag har en vän som aldrig velat och inte vill ha barn, inte tjatar jag på att nog vill hon ha barn alltid, nog kommer hon att ångra sig. Visst vi har disskuterat det men tjatar på henne gör jag inte. Bara för att jag längtar efter barn.

Kvinnan som sa det jag ovan nämnt hade ingen aning om att jag försöker bli gravid. Men kanske kan man tänka sig för lite när man pratar. Jag blev sårad, riktigt ledsen av hennes ord.

Jag pratar fortfarande inte så mycket om detta. Kanske är det för att jag då skulle bli så deprimerad att jag inte klarar vardagen, eller så ledsen, eller…

Jag vet nog inte riktigt varför egentligen.

Det är märkligt ändå för jag tror att många upplevt detta själva eller har en eller flera i bekantskapskretsen som haft problem eller som helt enkelt aldrig fått barn.

Pratar man som ”ofrivilligt barnlös” inte om detta för att man är rädd för andra människors reaktioner? För att man tror man skall såra någon? För att ingen egentligen pratar om det, samtalen sker liksom bakom lyckta dörrar i viskande ton.

De som tillslut lyckats få barn är mer benägna att prata om det som de varit med om, upplever jag.

Det kan också vara så att man känner sig så skör att man inte orkar. Inte riktigt vågar för man vet inte hur man själv skall reagera om man börjar prata om det.

Det har säkert en hel massa orsaker till varför olika kvinnor och olika par inte pratar om att de är ofrivilligt barnlösa.

Jag har svårt att tänka på mig själv som en just nu ofrivilligt barnlös. Att vi sedan försökt relativt länge och faktiskt sökt hjälp det är en annan sak.

Hur är det då att se andra med bebisar?

För mig är det såhär; Jag kan känna irritation när jag ser en mamma med tre barn, säg mellan 3 och fem, plus en bebis. Jag menar hade dom inte tillräckligt många kan jag tänka då. Känna mig lite ledsen en kort stund, avundsjuk rent av.

Ser jag en kvinna med gravidmage känner jag mest bara längtan.

Min vän H (livssmulor.blogspot.se) som nu gått drygt halva tiden, det klart att jag önskar att jag vore i hennes situation. Absolut. Men det är deras första så jag känner en stor glädje över det pyret. Jag kommer ju bli en extra moster, det var nästan ibland så att jag till en början kände mig mer sprittande glad än H själv verkade. Missförstå mig rätt, hon ser det ju utifrån att bli mamma, det är hon som är gravid. Jag behöver inte känna av oro mm Jag kan bara tycka att det är sååå kul med en bebis i min närhet om några månader. Det finns någon att skämma bort lite, att låna så småningom osv

Så det är helt klart blandade känslor att se andra med barn. För mig är det värst med bebisar, där jag inte känner föräldrarna och de har fler barn sedan innan.

Annars njuter jag mest av att få gosa med dem. Har ju lilla M som jag döpte för inte så länge sedan inte kan jag missunna hennes föräldrar henne. Även om det känns i hjärtat när min älskade man bär på henne, när vi tillsammans gosar med henne.

Just nu har jag ätit äl piller igen och hoppas att huvudvärken jag känner är ett tecken på att pillren denna gång ger äl. Att äl kommer en dag när mannen och jag är hemma samtidigt. För även om man beräknar gör liksom kroppen lite som den vill…

Kom ihåg detta har varit mina åsikter, mina åsikter just nu…

Vår

Vårkänslor, "vårarbete", vårsol, "vårmåsten", den blida vår är inne med blå himmel och sol. Vi befinner oss mitt mellan hägg och syren.

Det är nu dags att vara lycklig och se fram emot alla timmar ute, all grillning, all glass, all sol, all...

Jag gillar våren och tycker att denna tid är toppen.

Samtidigt är våren full av krav på allt som skall göras och fixas. Många av oss fylls av dåligt samvete för allt från att vi spenderar tid innomhus till att man grillar för lite eller har en och annan maskros i gräset.

Har en kass dag. Eller egentligen har det varit en bra dag. Planterat lite mm ute, ätit god mat och skall få äta jordgubbar ikväll. (har desutom hunnit med en snabbis)

Ändå är mitt humör kasst, känner mig trött och ledsen. Men det skall väl gå över hoppas jag!

Kram

Ta vara på livet!

 Då vädret var underbart även igår,

 kunde jag inte trots förkylning låta bli att vara ute lite igåt.

 Här en magnolia som står i en trädgård

 där många timmar och mycket kärlek lagts ned.

Lite japan möter sverige där och trädgården är vacker året om.

Efter att ha läst inne hos vår "houswife" att sorgen drabbat henne vill jag bara påminna er om att ta tillvara på tiden och livet!
Jag tycker att jag försöker ta vara på tiden med nära och kära men nog tänker vi ibland. Det hinner vi...
Men vi vet inte om vi hinner, samtidigt som vi måste våga tro att vi faktiskt ska hinna. Våga lita till livet.

Jag vill inte ha en vår till som för tre år sedan fylld av människor i närheten och lite längre bort som dör.
Inte för att jag kan välja...

Samtidigt är det lättare under våren, lättare att bära. Tycker jag för nu spirar allt som tycktes dött för bara veckor sedan. För mig bevis för att efter död kommer liv.

Njut av varandra och ta vara på varandra!
Fick inte lägga upp en bild på in man...men honom tänker jag ta vara på tiden med!

Kram på er!

Farbror A

Hej Ulrika.

...Vi är mycket imponerade av dina studier och har knappt fattat att vi i släkten har en medlem som prästvigs i sommar! Bra gjort Ulrika!

Jag har funderat över vem du ärvt din begåvning och religiösa intresse av. Då kom jag att tänka på din farfar som gick bort ågra veckor innan du föddes. Han var visserligen inte någon skrivkarl. Han var istälet en mångsidig hantverkare: både smed, timmerman, lantbrukare och timmerkörare med häst.Men han hade även ett stort läsintresse. Han var en av de få Grönåsbor som läste skönlitteratur och till varje jul stod en bok på önskelistan.

Hans religiositet tog sig till uttryck i att följa gamla seder och bruk. Man skulle till exempel inte arbeta på en söndag mellan klockan 11-13 det vill säga den tid prästen var i kyrkan. Han gick också gärna på julotta.

Med de här funderingara vill jag inte ha sagt att J skulle ha kunnat läsa till präst, den begvningen hade han inte. Vi får dock komma ihåg att hans skolgång bara var sexårig och det viktigaste skolämnet var Luthers katekes!

Vem vet vad han kunnat bli om han fötts i en annan tid, i en annan miljö, i en annan ekonomi! ...

Tavlan har min farbror A målat, den fick jag som prästvigningspresent. Brevet fick jag innan och vet att jag nämt det här. Ville bara att ni skulle få läsa. Mycket av det isste jag inte. Och kanske är det så att A som var ingift kan se det på annat sett en min far som var en son till min farfar. Men jag blev glad av att läsa detta om honom.

Imorgon kommer troligen dödsannonsen. Kan ju tipsa er som kanske missat en dödsannons eller som hört att någon dött och vill kolla en annons om ni bor långt bort.
Gå till www.familjesidan.se


Nu hoppas jag mannen snart åker och köper glass!

Ha det bra.

Kram

Med anledning av "norge"

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. (en Gud)
2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn. (svär inte, säg inte Herre Gud vad jag är trött, för inte säger du Åh, Lisa vad jag är trött om Lisa inte är där... Ropa inte på djävulen)
3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. ( Vi bör vila ibland!!)
4. Visa aktning för din far och din mor. (respektera dina föräldrar, respektera alla dina familjemedlemmar, dina föräldrar skall också respektera dig)
5. Du skall inte dräpa. (Nej, vi skall inte döda varandra. Självförsvar är något annat)
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
7. Du skall inte stjäla. ( varken saker, tid, självkänsla mm)
8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa. ( Snacka inte ren skit om de i din närhet, sprid inte falska rykten, ljug inte...)
9. Du skall inte ha begär till din nästas hus. (glöm det där med att gräset är grönare på andra sidan... Att tycka att någons tröja är så snygg, det är en sak men att klippa sönder den för att du inte har någon. Det är något annat)
10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom. ( Unna din nästa det den har)

Jaa, här fick ni de tio budorden med mina kommentarer efter i parantes. Det är ungefär så som vi brukar beskriva dem för våra konfirmander.
Oavsett om man anser att man är kristen eller ej tror jag att de flesta av oss håller med om att dessa är rätt självklara saker. Vår lag är uppbyggd från dessa budord och de flesta av oss följer i princip alla. Självklart med undantag för lite skitsnack, kanske missbrukar vi Guds namn. Men det är ofta småsaker.
Tittar vi på Islams "budord" jaa då skall vi behandla varandra med respekt, ja och inom hinduismen där skall man verkligen behandla hela skapelsen väl. Tittar man på grunden av de stora religionerna har de gemensamt att vi människor skall respektera varandra och behandla varandra väl. (ja sedan kan man säga mkt om allt som hänt i religionens namn...)

Varför nu detta?
Jo, självklart märker även jag av rättegången i Norge.
Idag hade B bett om kristna ledares stöd.

Hm, hur tänkte han?
Ja, hur tänkte han när han ville ha de kristna ledarnas stöd?
Jag antar att i hans värld så går allt ihop, tycker säkert att "vi" kristna (generaliseringarna haglar) är för mesiga att få fram vårt budskap.

Men om budskapet är (mycket nedkokat och förenklat mest för att få fram min tanke): Att Gud är kärlek och vill relation, är förlåtande, vill att vi skall älska vår nästa så som oss själva.

Hur får han, B då ihop det hela när han ber om de kristna ledarnas stöd. Genom sina handlingar har han, som en norsk biskop sa brytit mot allt det "vi" står för. Brutit mot otaliga budord, varken älskat sig själv eller någon av sina offer eller deras anhöriga. Ja det är väl omöjligt att hitta något kärleksfullt eller något som handlar om att respektera andra i det han gjorde.

Jag blir mållös och lite orolig.

Jag hoppas att jag när jag i mitt arbete med barn och ungdomar ger dem lite stöd i att våga stå på sig. Att de inte ska acceptera att bli illa behandlade. Kankse också lite kunskap om rätt och fel, lite perspektiv på olika saker.
Jag hoppas också att jag skulle märka om det inte "stod rätt till" med någon av de ungdomar jag möter. Om jag möter åsikter som oroar mig, hoppas jag att jag kan få personen att fundera över dessa.

Hur har vi (norge) det i vårt samhälle om en person kan göra något sådant som att döda så många ungdomar, spränga hus mitt inne i huvudstaden. Planering har ju legat bakom detta såklart. Har ingen märkt något?

Nej, nu skall jag avsluta mina onsdagsfunderingar och titta på tv i flera timmar!

Idag har vi haft sol och på eftermiddagen blev jag pigg igen! Härligt!

Kram