Skriva igång hjärnan

Ja nu får ni stå ut med att jag skriver igång hjärnan och fingrarna så här offentligt.
Tänker inte skriva något uppseendeväckande.
Vet inte hur det är med er men ibland när jag behöver producera en text så kommer inte riktigt orden inspirationen fattas och allt känns trögt.

Så är det nu.

Jag behöver skriva ihop ett griftetal till dagens begravning. En arbetskamrat kommenterade detta nyss och sa "Till idag?!"

Ja det kan kanske verka lite märkligt hur jag väljer att skriva en text som på sett och vis markerar slutet av/och summerar en människas liv först samma dag.
Det är inte så att jag inte de senaste dagarna har funderat på vad jag skall skriva. Men det är sällan jag sätter mig ned och formulerar och skriver ned något förrän samma dag. Det är så jag fungerar i min kreativitet.

Det blir ju så att man ser på saker och ting olika utifrån och innifrån. Jag förstår att det kan verka nonschalant att jag sitter bara några timmar innan en begravning och skriver griftetalet. Något av det sista som officiellt sägs om en medmänniska.

Men det här är mitt arbete, min proffesion. Jag är proffs på detta. Ja jag är faktiskt riktigt bra på begravning. Det är något av det mest stimulerande i mitt arbete att ha begravningar.

Jag tror att vi är många som har arbetsuppgifter eller har haft arbetsuppgifter som sett innifrån ter sig fullt normala. Där vi har en distans som de som ser på utifrån inte kan ha. Där sättet vi utför dem på kan tyckas väldigt märkligt om man själv inte har insyn i hur det är att arbeta som : sjuksyster, präst, lärare...

Självklart händer det att jag skriver ned ett griftetal någon dag innan och de finns alltid med mig i tanken några dagar innan de kommer i skrift.

Så nu tror jag hjärnan och fingrarna har kommit igång!

Kram

j o b ... som i?

Jobbig, jobba... där tog det visst stopp...

Kan ju börja med att avhandla att vintern tydligen inte släppt sitt grepp om oss än då det fallit ca 30 cm snö, de senaste dagarna.

Jobbet kan vi också snabbt avhandla. Ska jobba idag fast bara på förmiddagen vilket är skönt. Borde därför sitta och skriva predikan nu, men vet ni jag har lånat en annan persons ord idag. Mina fanns inte att locka fram. Fast jag har ändrat och skrivit om lite så det skall passa mig och min mun bättre. ja alltså så att det låter som jag mm Den behövde också bli dagsaktuell. Men ordmassan slapp jag formulera.

En sak till som handlar om jobbet. Igår blev jag av en ledig prästkollega uppringd två gånger. Det är inte alltid jag svarar när han ringer. Just för att han ringer på helgen. Ofta en lördag efter klockan sex. Igår ringde han först vid sextiden och sedan kvart i åtta. Båda gångerna gällde det arbete som händer i nästa vecka. Som han dessutom hade denna vecka som varit på sig att prata med mig om. INTE okej tycker jag. Samtidigt vet jag att han blir lugn om jag svarar, men svarar inte varje gång. Speciellt inte en hel ledig helg!! Glad att det inte händer så ofta som för andra arbetskamrater.

Ibland tror jag man skall skriva om det jobbiga när man kommit en bit bort från det. När det värsta liksom lagt sig.
Men igår var det en jobbig dag inombords, för i övrigt var det en riktigt bra dag. Mannen min delade hushållssysslorna med mig av bara farten, tog egna initiativ. Jag skottade han ställde sig att plocka ur diskmaskinen, plocka ihop tvätt mm
Men inom mig bodde otillräckligheten igår med klump i magen och delvis värk i bröstet. Det var tungandat bitvis. Bara under korta stunder släppte det taget. Önskar att hjärnan kunde lyssna på sig själv, eller ja alltså att de kloka tankarna kunde få tyst på de andra tankarna.
Jag vet att många inte riktigt hinner det de skulle vilja på jobbet, att det är mänskligt att misslyckas med delar av sitt arbete ibland, att otillräckligheten säkerligen kan vara ett sundhetstecken, att jag kanske kan prioritera om för att få det jag tycker är viktigt gjort, jag kan tala med chefen om de saker jag inte känner jag klarar av just nu.
Men igår slukade det mig, snart kommer det fram att jag inte gjort det men det, att de inte vill ha mig där och där längre, att jag är dålig på att...
Ska jag titta nyktert på det så finns det egentligen två områden som jag faktiskt bör ta tag i. Vilket jag också ska göra.
Men inget av det borde få mig att må såhär inte alls.
Det händer egentligen inget allvarligt alls om jag inte gör det. Inte alls. Men känslan av att man har sagt att man ska och sedan ändå inte riktigt gjort det. Den är inte rolig, den måste bort. Det där andra det var bara i min hjärna. Jag är bra på stora delar av mitt arbete, eller jag är faktiskt bra på mitt arbete, jag kan det jag gör och är omtyckt.
Kanske är det därför som det tar mig hårt, det där som inte riktigt blir gjort som jag önskar, det där som ibland blir gjort med bara delar av min uppmärksamhet, det där jag inte riktigt vet om det är mitt att göra men som andra kanske tror är mitt.

Phu, att vara människa med allt vad det innebär är inte alltid lätt.
Glad över att jag bara jobbar nu på förmiddagen, att det är familjegudstjänst och att jag troligen skall bort på Me&I party klockan tre!
Känner eventuellt lite förkylning på G...

IDAG BLIR EN BRA DAG!!

Idag en annan dag! lite samlade tankar

 

Överlevde gårdagen!

 

Tack snälla "Ergo" för din omtanke!

Jag lovar att jag tar hand om mig.

Hade så gärna krupit upp i en fotälj med en tekopp och dig "Ergo" i en annan.

 

 

Kan sluta jobba vid tolv på fredag är ledig lördag och jobbar bara vid elva på söndag. Det vill säga nästan ledig helg.

Superskönt.

 

Jag börjar misstänka att våren inte är min, att jag helt enkelt blir lite deppig såhär års. Så som livet kan vara helt enkelt.

Ska ta focus på det som är bra och det som gör mig glad

 

 

Har tänkt på en sak.

Hur min sanning är min och din sanning din.

Hur svårt det är att utifrån min sanning säga något om din sanning utan att för den delen säga att din sanning är sämre än min.

Det kan slå mig ibland att jag kan tänka, nämen oj har de det på det viset i den familjen, i den parrelationen, syskonskaran...

För att genast tänka (oftast), det är utifrån mig och min sanning, min önskan om hur livet skall vara som det som är deras/ditt upplevs så.

Men upplerver de/du det så?!

Ibland blir svaret förhoppningsvis inte, ibland troligen inte

 

Sedan är det ju självklart så att jag med vissa delar många tankar kring hur man vill leva livet, vad som är "bra eller dåligt" (i brist på andra ord).

 

Jag är oftast glad att jag hejdar mig innan jag säger något om din sanning, eller skriver en kommentar på en blogg mm

Samtidigt som jag ibland kanske borde ha sagt -Du utifrån min synvinkel...

 

Nåja, det var några onsdagstankar.

Nu är det bäst jag pluggar inför morgondagen.

 

 

Gårdagens ljusglimt var sångstunden inne på dagis!

 

Fundersam

Nu måste jag bara få skriva av mig lite.

Jag arbetar mestadels med barn och ungdom. Sedan är jag satt att i en av "storförsamlingens" kyrkor ha gudstjänst. Det har nog tidigare varit en egen församling men är inte det längre utan ingår i själva Vimmerby stads församling (nej jag har inte gjort en slarvig särskrivning).
Titt som tätt blir jag kallad till kyrkorådet och då skall det handla lite om denna del av församlingen, känns lite som att det görs för att det är ett måste.
Så är det då också som om jag skall ha en hel liten verksamhetsplan för den delen av församlingen. Vad jag vet är jag inte satt att arbeta med det.
Dessutom finns det ingen liten arbetsgrupp som jobbar med denna del av församlingen.

Jag är inte en präst som är gift med kyrkan och vänsterprasslar med min man. Om ni förstår vad jag menar. Jag är inte beredd att offra fritid för att få det att gå ihop.

Jag är engagerad i ungdomar, men jag är inte en sådan som tar fredagskvällarna till att hålla församlingshemmet öppet för ungdomarna.

Jag har mitt yrke så som alla andra har sitt yrke, sitt jobb. ja för mig är det ett arbete inte en livsstil.
Detta är inte helt vanligt. Ofta är det för präster en livsstil, man är liksom präst jämt. Det är jag med men allt jag gör handlar inte om kyrkan. Jag lever inte hela mitt liv inom kyrkan.

Så ibland tänker jag, vilket jag gör ikväll. Skall jag göra detta? Borde jag ha ett annat jobb?
Jag är ju delvis väldigt bra på mitt jobb.
Men jag brister i att jag skiljer så på jobb och min fritid. Fast jag tycker att det måste man kunna göra även om man är präst. Man skall inte behöva ha det som livsstil.
För här kommer mitt lilla samvete in också. Borde jag kanske ändå slita ännu mer, borde jag bli den som ägnar all tid åt mitt arbete och är överallt och gör allt överallt.
Starta grejer driva saker, komma med tokiga idéer och driva igenom dem?

Nej, jag skall nog inte det för jag är inte sådan, jag kan gärna haka på en bra idé och hjälpa till. Men nej, jag är en privat person.
Jag gillar mitt hem och att vara hemma, för mig är det ofta nog att bara umgås med min man.
Nja, nej fast jo. Jag behöver ingen stor umgängeskrets med en massa middagar på helgerna.

Sedan skulle jag aldrig vilja vara utan Helena och flera andra vänner! Absolut inte. Men jag är lite av en ensamvarg så är det också.

Nåja, jag skall prata med min chef och höra vad hon säger. Jag har ingen lust att driva verksamheten ensam i den delen av församlingen så det så!

Oavsett om ni förstått vad jag gaggat om eller ej så har jag fått skriva av mig!

Kram

Andra män?

 

Jag besökte en gammal värld där jag mötte en person från mellanperioden innan nutiden.

 

Ja lika märklig som min inledande mening lika märkligt var det att vara där på en plats som varit en del av mig och att möta en människa som inte hörde till den tiden i mitt liv. Utan hörde till en mer närliggande tid i mitt liv. Ja de blandades, alla känslor av nostalgi över att vara där, med alla känslor som är kring personen jag mötte.

 

 

 

Sedan tiden för min förälskelse/mitt stora intresse för denna man som är inblandad i det hela, har det hänt mycket. Vi är båda lyckligt gifta, jag vill inte längre ha honom på det sättet. Men vi sågs på riktigt i höstas på en av mina kurser, ja vi har samma yrke. Och jag visste inte hur vi skulle förhålla oss till varandra. Men han sökte kontakten och det var inga problem att umgås, det var riktigt trevligt!! Det kändes så bra som om luften rensades, för det märktes, om inte jag inbillade mig att vi båda undrade hur vi skulle förhålla oss.

Så var det dags igen i förra veckan. Dels befann vi oss på en ort där jag alldeles i närheten har levt två år av mitt liv. Två år där det hände och där jag kände mycket. Ja och så var nu denna man där från en annan tid… Jag tror knappt vi sa hej till varandra på hela tiden, våra blickar möttes några gånger. Men nej nu blev det konstigt.

Jag har inga som helst romantiska känslor för honom längre, fast det klart något hänger kvar där i känslorymden…

Andra män än min man?!

Jag funderade i fredags över detta. Anledningen är att jag då jobbade med en man som är riktigt snygg och sjunger och spelar så jag ryser mellan varven. Har ägnat ett helt blogginlägg åt honom…

Och så pratade jag och en begravningsentreprenör om vad som kan få någon att vänstra. Vi hade liksom fått en anledning att göra det av olika anledningar. Vi båda tycker mannen ifråga är snygg men vi kunde båda konstatera att det stannar där. Det finns liksom ingen längtan efter att… Ja inte vet jag kyssa karlen kanske.

Och då kommer ytterligare en fundering. Ibland undrar jag hur man vet att man älskar någon, jag kan också fundera över om jag verkligen älskar min man.

Detta låter kanske inte klokt, men jag har testat att försöka fantisera om en annan man, än min man. Men så fort det kommer till att göra något annat än att prata så är jag tillbaka till att tänka på min man. Det är genast han som dyker upp i min tanke och det är bara han jag vill ha! Vilket ju är en underbar känsla.

Så kanske är det att älska någon när man inte vill kyssa någon annan, när man inte kan ens tänka tanken på hur det skulle vara att kyssa någon annan för när tanken närmar sig byts bilden av "den andre" ut mot din partners…

Ja sedan finns det väl självklart annat som gör att jag fattar att jag älskar min man….

 

Varför älskar du din partner?!

 

Kram

När lär vi oss detta?

Har kommit fram till att vissa saker som hör till vuxenvärlden ska man tydligen lära sig genom "försök och misstag"/trail and error- metoden.
Vissa saker är bagateller i tillvaron, medans andra defenitivt inte är det!

Detta påbörjade jag förra året för längesedan men nu får det publiceras. Vi kom vid tillfället på fler saker som jag sedan inte lyckats komma på igen.

Tänkte lista några av de saker jag och min vän H kommit på. Några mindre allvarliga och några lite mer allvarliga.



Jag lärde mig att sätta igång en diskmaskin, men fylla på spolglans... och salt?? I vår maskin syns det inte ens när spolglansen är slut och att fylla på den är hm inte svårt, men jag vet egentligen inte om jag lyckats någon gång. Gör jag detta tillräckligt ofta? Fyller på alltså... Och saltet, kollade och det var alldeles slut, kanske bäst att köpa lite...
Dessutom har alla maskiner inte behov av varken salt eller spolglans om jag förstått det hela rätt... Numera säger de till själva om det fattas...

Något jag också lärde mig var att sätta igång en tvättmaskin. Men vet ni hur man gör om luckan fastnat och man inte får upp den?
Det vet jag efter att i någon tvättstuga tillhörande något fastighetsbolag räknat ut det på egen hand.



Ser ni luckan nere i högra hörnet? De kan sitta på olika ställen men innanför denna lucka finns det en nödöppnare. Den drar man i och vips öppnas luckan. Kollade lite på nätet och det är många som undrat och ställt frågan, det verkar också som om de som svarat lärt sig via "trail and error"-metoden...


Så var det det lite mer allvarliga, visst är det trevligt med ren och skinande disk och att få ut kläderna ur tvättmaskinen. Men vissa saker vill man inte lära sig medans man är mitt uppe i det så att säga.

Detta gäller cellprovtagningen för att upptäcka livmodershalscancer här nedan står lite kring inbjudan som jag hämtat på vårdguiden.se.

Inbjudan

Alla kvinnor mellan 23 och 49 år som är mantalsskrivna i Stockholms län kallas vart tredje år till en gynekologisk cellprovtagning. Kvinnor mellan 50 och 60 år kallas vart femte år. Om du redan har tagit ett cellprov mellan två kallelser, hos till exempel en privat gynekolog, får du ingen kallelse.

Barnmorskor på nästan alla mödravårdscentraler / barnmorskemottagningar i länet utför provtagningen. Du kallas till den mottagning som ansvarar för det område där du bor.

I den yttre bekantskapskretsen finns en kvinna som när hon för första gången blev kallad till gynekologisk cellprovtagning som 23 åring var oskuld. Ingenstans verkar det stå att du inte behöver gå på provtagningen som oskuld. Ingen frågade heller henne om hon var oskuld eller inte.

Då kommer vi till detta med mödomshinnan, denna kan "försvinna" när man idrottar, rider eller använder tampong. Andra har den kvar till den dag de "vinner sin sexualitet"/har sex för första gången.

Denna kvinna hade sin mödomshinna kvar. Så den relativt enkla provtagningen som är helt smärtfri i princip. Blev för henne något helt annat och defenitivt smärtfritt.

Hon fick alltså lära sig genom att själv uppleva att hon som oskuld inte behöver ha tagit sitt första cellprov. Är mycket glad över att själv sluppit detta.

Nästa faller inom ramen för privat hygien, tydligen är det så att informationen kring detta har blivit bättre sedan jag gick i skolan. Men säg att man inte har föräldrar som upplyser än om att när man börjar nå tonåren behöver tänka på hygienen även kring det mest privata. Tja, då vore det ju bra om man kunde få den informationen hos barnmorskan eller i skolan under sexualkunskaps-lektionerna eller vad de nu heter. 
Jag fick aldrig den informationen, varken i skolan eller hemma. Mina första bindor skrev jag en lapp till mamma om och la på köksbordet.
Förstod väl så småningom hur man "bör" ha det med hygienen i det området. Hade väl kanske inte hänt så mycket. Men information om intimhygien är nog ändå bra att få.
 

Som sagt det var mer vi kom på men det är inget jag idag minns.

Har du något som du tänker, NÄR skulle man ha lärt sig detta och kanske av VEM?!

Att nöja sig

Kanske skulle jag nöja mig med ett inlägg i veckan, ett bra inlägg i veckan, något som jag tänker över, skriver och skriver om. För att lägga ut här varje fredag eller så...

Kanske skulle det locka fler läsare, fast jag skriver ju inte här för att få massor av läsare. Då skulle jag anstränga mig på ett helt annat sett.

Inte tappa trådar och tankar som jag ibland får med min blogg, nu senast med den härliga kokboken jag köpte. Att här skulle det testlagas och recenseras. Så kommer stressen och tidsbristen och poff, borta.

Vet ni vad jag gillar mina slarviga små dagboksinlägg, gillar också när åtminstone jag själv får till det liksom och publicerar ett mer ordentligt inlägg.

Idag är det en dag då lusten bara räcker till ett slarvigt dagboksinlägg, en liten anteckning liksom.

Så håll till godo.

När man ser ut som jag gör (just nu) med en ordentlig svank och på det en rejäl bak, ja och så mage på det. Ja och så de väldigt korta benen. DÅ är det svårt att hitta jeans. Som inte gör att allt som inte får plats i byxorna väller ut ovanför byxlinningen det vill säga...

Om lite av min mage framtill behagar puta över lite lite, det kan jag stå ut med, men vill inte ha byxor som gör att allt väller över. Då skulle jag ju se ännu större ut.

Jag har när jag varit såhär stor förut och nu provat otaliga jeans. De ända som gått på är enligt mig "tantjeans". De som har varit alldeles för tantiga i stilen har jag självklart valt bort. Är alldeles för fåfäng för att bära dessa jeans. Även om jag för ett tag sedan köpte ett par "tantjeans", jag behövde byxor och hellre att de passar.

Nämen, jag skulle ju bara berätta om mitt senaste inköp... Gick igår in på "Sisters" har förr hittat kläder där ofta. Så såg jag ett par Lee jeans, de fanns dessutom i den jättestorlek jag just nu behöver, trodde jag... Såg riktigt höga ut i grenen så till och med jag skulle kunna ha dem. (självklart alldeles för långa). Gick in i provhytten...

Jag kunde ha dem! ett par Lee jeans, defenitivt inte ett par "tantjeans" utan ett par "snyggingjeans"! Som desutom den smala söta expediten hade på sig!
Ja inte blir jag smalare av att ha dem på mig. Men äntligen vet jag att det finns snygga moderiktiga jeans även i min storlek! har sett andra i min storelk ha, men aldrig hittat själv. Jippi! Dessutom är de sååå sköna. Och jag blev expidierad av en söt kille.

Nej, nu skall jag bara beklaga mig lite också så...
Igår trodde jag min förkylning gått över nästan helt. Det tror jag inte idag...

Kram

"ofrivillig barnlöshet"

”-Vissa är helt enkelt inte förunnade att få barn, vi har välsignats med tre. Men kan man inte få barn så kan man inte.”

Det är inte lätt och knappast rätt att rycka saker ur sitt sammanhang. Särskilt inte när man bara nästan kommer ihåg vad människan sa. Men summan av kardemumman var denna, att tja men vissa kan ju inte få barn och då är det väl inte meningen att de ska få några heller.

Tänker man att så som man är skapad så skall man förbli är tanken inte alls så konstig. Men då är ju frågan om det från början var tänkt att vissa människor inte skulle kunna få barn. Någon naturlig begränsning av barnafödandet. Så vi skulle slippa ”Kinamodellen”?! (en statlig begränsning av antal och kön)

Varför skall vi som lever i ett så utvecklat samhälle inte få ta hjälp? Varför verkar det som om det provocerar människor?

Jag har en vän som aldrig velat och inte vill ha barn, inte tjatar jag på att nog vill hon ha barn alltid, nog kommer hon att ångra sig. Visst vi har disskuterat det men tjatar på henne gör jag inte. Bara för att jag längtar efter barn.

Kvinnan som sa det jag ovan nämnt hade ingen aning om att jag försöker bli gravid. Men kanske kan man tänka sig för lite när man pratar. Jag blev sårad, riktigt ledsen av hennes ord.

Jag pratar fortfarande inte så mycket om detta. Kanske är det för att jag då skulle bli så deprimerad att jag inte klarar vardagen, eller så ledsen, eller…

Jag vet nog inte riktigt varför egentligen.

Det är märkligt ändå för jag tror att många upplevt detta själva eller har en eller flera i bekantskapskretsen som haft problem eller som helt enkelt aldrig fått barn.

Pratar man som ”ofrivilligt barnlös” inte om detta för att man är rädd för andra människors reaktioner? För att man tror man skall såra någon? För att ingen egentligen pratar om det, samtalen sker liksom bakom lyckta dörrar i viskande ton.

De som tillslut lyckats få barn är mer benägna att prata om det som de varit med om, upplever jag.

Det kan också vara så att man känner sig så skör att man inte orkar. Inte riktigt vågar för man vet inte hur man själv skall reagera om man börjar prata om det.

Det har säkert en hel massa orsaker till varför olika kvinnor och olika par inte pratar om att de är ofrivilligt barnlösa.

Jag har svårt att tänka på mig själv som en just nu ofrivilligt barnlös. Att vi sedan försökt relativt länge och faktiskt sökt hjälp det är en annan sak.

Hur är det då att se andra med bebisar?

För mig är det såhär; Jag kan känna irritation när jag ser en mamma med tre barn, säg mellan 3 och fem, plus en bebis. Jag menar hade dom inte tillräckligt många kan jag tänka då. Känna mig lite ledsen en kort stund, avundsjuk rent av.

Ser jag en kvinna med gravidmage känner jag mest bara längtan.

Min vän H (livssmulor.blogspot.se) som nu gått drygt halva tiden, det klart att jag önskar att jag vore i hennes situation. Absolut. Men det är deras första så jag känner en stor glädje över det pyret. Jag kommer ju bli en extra moster, det var nästan ibland så att jag till en början kände mig mer sprittande glad än H själv verkade. Missförstå mig rätt, hon ser det ju utifrån att bli mamma, det är hon som är gravid. Jag behöver inte känna av oro mm Jag kan bara tycka att det är sååå kul med en bebis i min närhet om några månader. Det finns någon att skämma bort lite, att låna så småningom osv

Så det är helt klart blandade känslor att se andra med barn. För mig är det värst med bebisar, där jag inte känner föräldrarna och de har fler barn sedan innan.

Annars njuter jag mest av att få gosa med dem. Har ju lilla M som jag döpte för inte så länge sedan inte kan jag missunna hennes föräldrar henne. Även om det känns i hjärtat när min älskade man bär på henne, när vi tillsammans gosar med henne.

Just nu har jag ätit äl piller igen och hoppas att huvudvärken jag känner är ett tecken på att pillren denna gång ger äl. Att äl kommer en dag när mannen och jag är hemma samtidigt. För även om man beräknar gör liksom kroppen lite som den vill…

Kom ihåg detta har varit mina åsikter, mina åsikter just nu…

Virrvarr

Ja nu är det nog dags att släppa lös lite tanketrådar av alla möjliga slag. Hänger du med?

Just nu är jag besviken över att direktöverföringen från min iphone till g+ inte fungerar som jag tycker den ska. Jag trodde att när jag tar ett kort så sparas det inte bara bland mina foton utan också på g+.

Nu till en reklam som jag sett. Det är en reklam för programmet "Unga läkare "eller "Sjukhuset".
Det är särskilt en sekvens jag tänker på, som jag nu helt rycker ur sitt sammanhang. Det sitter en kvinna och pratar med en av de manliga läkarna och hon säger; "...du ska le när du ser mig."

Du ska le när du ser mig.

Det provocerar mig massor. Dels för att vi människor är olika och dels för att jag kanske inte ler så mycket. Eller det gör jag, fast det finns ju olika sorters leenden.

Jag tänker när jag hör damen att han skall ha ett brätt leende på läpparna, alltså le med munnen, stort. Liksom bara för att. Det är det som irriterar mig.

Alla människor har inte ett naturligt jätteleende på läpparna hela dagarna. Ska man lägga sig till med ett falskt leende då?!

Ett leende som inte når ögonen...

Jag ler nog mer med ögonen (om ni förstår vad jag menar) än vad jag ler med munnen. Jag har en sådan mun eller sådana läppar att mina tänder aldrig syns hur mycket jag än ler. Så ett sådant leende kan jag inte prestera utan att jag inte ser klok ut. Så mitt leende är inte så stort så att säga.

Sedan tycker väl jag att leendet skall vara äkta och synas i hela ansiktet, att ögonen skall lysa lite.

Självklart ska man väl inte gå runt och se ut som en surpuppa.

Men att klistra på sig ett leende bara för att?!

NEJ tack säger jag till det!

Vad säger du?

 Hennes leende är spritt i hela ansiktet alldeles naturligt. Detta är ett leende för mig.

Tror ni man hittar bilder på google på leenden där inte tänderna syns?

Jo bebisar som inte har tänder, prins Daniel och några fler efter en snabb titt. Annars är det mest bilder som denna.

Undrar om man kan ha komplex för sitt leende? Normen verkar liksom vara att tänder skall synas...

Jag har nog komplex för mitt leende.

Nu kan ni få se en bild på toppen jag köpte igår.

Nu skall jag strax sluta mitt inlägg om lite allt möjligt. Måste ju skriva inlägg som passar bloggens namn...

Lite mat får avsluta det hela. provade idag rött ris som enligt mig smakar ungefär som råris. snyggt att koka lite och blanda i sitt favoritris om det är vitt...

Lite mer fiber och tuggmotstånd. Nackdelen är väl att det skall småputtra i 40-45 minuter...

Hoppas ni har en bra dag!

Kram



Vår

Vårkänslor, "vårarbete", vårsol, "vårmåsten", den blida vår är inne med blå himmel och sol. Vi befinner oss mitt mellan hägg och syren.

Det är nu dags att vara lycklig och se fram emot alla timmar ute, all grillning, all glass, all sol, all...

Jag gillar våren och tycker att denna tid är toppen.

Samtidigt är våren full av krav på allt som skall göras och fixas. Många av oss fylls av dåligt samvete för allt från att vi spenderar tid innomhus till att man grillar för lite eller har en och annan maskros i gräset.

Har en kass dag. Eller egentligen har det varit en bra dag. Planterat lite mm ute, ätit god mat och skall få äta jordgubbar ikväll. (har desutom hunnit med en snabbis)

Ändå är mitt humör kasst, känner mig trött och ledsen. Men det skall väl gå över hoppas jag!

Kram

Jobbsöndag eller jobbig söndag...

Nej, det är en jobbsöndag, en lång sådan tyvärr.
Jag vet att jag kan mitt jobb så det kommer att gå bara bra.
Dessutom ska vi bara ha huliganerna konfirmanderna i två ynka timmar och jag är bra med ungdomar.

Nu skall jag snart till jobbet för att skriva ned orden jag skall säga senare idag på gudstjänsten vid 15. Ska fira gudstjänst med en annan typ av "huliganer". Nämligen de boende på ålderdomshem. Fast just dessa är riktigt trevliga.

Fast något som är lite roligt att jämföra det är tonårstjejer med "tanter" över 65. Visst de har sådant som bara ät typiskt för tanten som att jämföra "magproblem och avföring" medans tonårstjejen tja har hela registret av "osäkerhetsgrejer"mm. Ja jag generaliserar.
Men att ha mina tanter är som att ha vuxna tonåringar. Lite trotsiga, lite självcentrerade, ibland något bekväma, blir gärna uppassade.

Ledsen nu svävar jag iväg och hinner inte riktigt med min utsvävning. Ska skriva om detta senare en gång när jag har tid.

Kommer inte komma hem förrän vid 17 tiden i eftermiddag. Då är mannen fortfarande och bowlar.

Så idag träffas vi lite ikväll innan det är dags att lägga sig.

Nej nu på med lite smink osv

Kram

Jag har sedan jag varit liten funderat över hur det kan vara att bo i lägenhet. Jag har bott i lägenhet i åtta år. Först under universitetstiden och sedan under två år till.

När jag var liten undrade jag nog mest lite allmänt hur det var att bo i lägenhet. De flesta av mina vänner som jag umgicks mycket med. De bodde också i hus. Jag tror att jag trodde när jag var liten att hade man familj bodde man i hus. Fast jag borde ju sett att vissa som bodde i lägenhet hade familj.

På något konstigt sett så tänker jag nog fortfarande att bor man i lägenhet gör man det innan man skaffar familj eller senare som pensionär. Ja är du ensamstående så bor du nog kanske också i lägenhet.

Men har du familj ja då bor man liksom inte i lägenhet. Fast det klart att man kan göra, faktiskt hela livet.

Jag är uppvuxen i hus som ni säkert har förstått. Jag trivdes bra i båda mina lägenheter på sett och vis. Men jag kände mig alltid lite instängd. Så fort man ville spendera lite tid utomhus och inte på balkongen. Ja då var man endera tvungen att ta en promenad eller ta sig iväg till något lämpligt grönområde. Där man helst inte verkade märklig att man slog sig ned.

Jag provade att ibland bara lägga mig i solen på gräsmattan utanför huset. Men där kände jag mig så iakttagen.Bodde i detta hus de senaste två åren...flera portar bort från detta. Även om det hände då jag bodde där...

Där jag bodde förts sex åren var det inte att tänka på att lägga sig utanför huset. Men hade nära till badplats. De två sista åren i lägenhet spenderade jag i ett område med ca 6000 lgh, stora hus som satte ihop i långa slingrande ormar.

Nej, för mig känns det märkligt att bo i hyreshus. De första åren, ja nästan alla sex år i den första lägenheten ”smög” jag omkring. Var otroligt noga med att inte höras och knappt synas. Detta lättade när jag bodde i min andra lägenhet.

När jag och min man så flyttade in i vårt hus. Vilken lättnad. En underbar känsla av frihet infann sig.

Nu bor jag här i detta hus. Så nu behövs ingen planering för att få sätta ned fötterna i gräset eller bara spendera lite tid ute.